Krönika Helgens val i Chile innebär full reträtt för den gamla politiska eliten. Helt nya aktörer träder nu fram och allt blir plötsligt oförutsägbart. Och just det får hjärtat hos många chilenare att bulta intensivt nu, skriver Lars Palmgren.
Ingen hade vågat tro det. Men ur valen i Chile i helgen föddes politiken på nytt. Den spretande ilska som vällde fram ur upproret den 18 oktober 2019 hittade in i en fåra ur vilken det i ett slag föddes en helt ny politisk verklighet. Och en pirrigt hoppfull atmosfär mitt i pandemin.
Den konstituerande församlingens sammansättning är inget mindre än en sensation.
Allt var planerat att förbli vid det gamla. Med kravet på 2/3 majoritet för att lagarna i konstitutionen skulle antas, räckte det med att den regerande högern fick en tredjedel av församlingens 155 ledamöter för att ha vetorätt. Något som, trots regeringens extremt låga popularitetssiffror, inte borde vara något problem enligt de flesta experter. Framför allt inte som högern ställde upp med en enad lista mot center-vänsterns två. Därtill kom ytterligare tre listor med oberoende. En enad höger mot en så splittrad center-vänster borde inte ha några problem. Högerlistan fick dessutom stort ekonomiskt stöd av företagarna. Men det hjälpte inte. Högerns lista fick bara lite drygt 20 procent. Ett brutalt nederlag som ingen föreställt sig.
Men att en stor kampanjkassa inte längre är någon garanti för seger tvingades också många av center-vänsterns välfinansierade stjärnkandidater inse. Flera av dem, varav några tidigare framgångsrika ministrar, förlorade mot okända oberoende kandidater med kampanjresurser motsvarande motkandidatens kaffekassa.
Av de två oppositionslistorna var det dessutom vänstern med Frente amplio och kommunistpartiet som fick flest röster, betydligt fler än vad deras mest önsketänkande valstrateger hade vågat förutspå. Men den stora segraren i valet till den konstituerande församlingen var ändå de tre listorna med oberoende kandidater. De flesta av dem utan ekonomiska resurser och utan organisation.
Ändå erövrade de över 40 procent av platserna – en heterogen samling av basaktivister inom olika områden, lokala ledare men också välutbildade akademiker och kända opinionsbildare. Det utmärkande för dem är att de inte är bundna av någon partidisciplin. De har heller inga organisatoriska band sinsemellan. Deras gemensamma nämnare är att de inte har några dolda intressen.
Ett äventyr tar sin början som kanske även kan få den halva av befolkningen som inte röstade, att på nytt börja känna förtroende för politiken.
Att den gamla politiska eliten, från höger till center-vänster, hamnat i en sådan minoritetsposition gentemot ”de andra”, de anonyma medborgarna, har aldrig hänt förr – utom, kanske, under de kaotiska dagarna efter den 18 oktober, men då på gatan.
Ingen vet hur det kommer att fungera. Det finns inte längre några givna block att förhandla mellan. Förmågan att lyssna ställs på större prov än någonsin. Men det är just det som får hjärtat hos så många chilenare att bulta så intensivt nu. När den gamla politiska eliten går på reträtt med svansen mellan benen träder helt nya, okända aktörer fram och allt blir plötsligt oförutsägbart. Ett äventyr tar sin början som kanske även kan få den halva av befolkningen som inte röstade, att på nytt börja känna förtroende för politiken.
Också i valen till borgmästare och guvernörer trängdes den gamla eliten tillbaka av nya, unga krafter. Påtagligt många med rötter i studentrörelsen och olika slags miljörörelser.
Äntligen känns det som att parollen från 18 oktober 2019 ”Chile har vaknat” står på stadiga ben och att marschen mot det nya Chile kan börja på allvar.
Lars Palmgren är journalist, och sedan 1979 bosatt i Chile. Under många år var han Sveriges Radios Latinamerika-korrespondent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
