Att uthålligt odla förbindelser med folken i Mellanöstern, och inte bara med regimerna, är en angelägen uppgift för den feministiska utrikespolitiken, skriver Valter Mutt (MP), riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson.
Turkiet avdemokratiseras nu i allt snabbare takt och vid den mörknande horisonten anas redan konturerna av enmansdespoti av klassiskt Mellanösternsnitt.
Sedan flera veckor belägrar den turkiska armén upproriska städer och stadsdelar i landets kurddominerade sydöstra delar. Säkerhetspolis och militär arresterar människor på lösa grunder och djupt oroande rapporter om tortyr och utomrättsliga avrättningar når nu omvärlden. Livsmedelssituationen blir alltmer ohållbar i de inringade städerna.
I det här läget går 1 128 turkiska akademiker vid 89 universitet ut och kräver i ett upprop slut på Erdogans krig mot landets kurdiska befolkning. De modiga akademikerna skriver i uppropet att de inte längre förmår tiga och därmed bli moraliskt medskyldiga till de brott som begås. Erdogan har svarat med det han är bäst på: arresteringar. Efter att ha fängslat journalister, författare, fackföreningsaktiva och politiska motståndare slår nu sultanen i Ankara ursinnigt mot universiteten.
I uppropet fördöms militärens övervåld mot civilbefolkningen och akademikerna kräver omedelbart stopp för den ”avsiktliga massakern på kurder och andra folk i regionen”. Vidare krävs att internationella observatörer ges tillträde till området och att de som brutit mot såväl Turkiets egna lagar som internationell rätt ställs till svars.
Manifestet begränsar sig inte till att protestera utan anger också en väg ut ur dagens mardröm. En väg som går via fredsförhandlingar där kurdernas politiska krav tillmötesgås och där oberoende observatörer från ett brett spektrum av det turkiska samhället deltar. Sådana breddade fredsförhandlingar skulle förmodligen ha helt andra förutsättningarna att krönas med framgång än de slutna samtal som under senare år hållits mellan turkisk säkerhetspolis och den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan.
EU och USA protesterar mot att Erdogan låter en arresteringsvåg svepa fram genom Turkiets universitet. Men blir det mer än ord? Turkiet har Natos näst största armé och en snabbväxande ekonomi samt ligger synnerligen strategiskt till: mot betalning från EU agerar man spärrvakt mot flyktingströmmarna från Syrien och Irak.
Allt detta talar för att rå realpolitik än en gång kommer att slå ut moraliska överväganden. Men är det då verkligen realpolitiskt klok att se genom fingrarna med en despot som Erdogan? Det är knappast stabilitet och förutsägbarhet som präglar hans maktutövning, utan tvärtom tvära kast mellan fredsinitiativ och militära ”lösningar”, som i slutändan nästan alltid skapar kaos.
Auktoritära regimer är sällan så stabila som de förefaller, något den arabiska våren blixtbelyste. Att finna sätt att omfattande och uthålligt odla förbindelser med folken i Mellanöstern, och inte bara med regimerna, är en angelägen uppgift för den feministiska utrikespolitiken.
Valter Mutt (MP), riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
