Miljöpartiets ekonomitalesperson Mikaela Valtersson lämnar politiken, lät hon meddela på DN-Debatt i lördags. Samtidigt förklarade hon att MP borde vara berett att bilda regering tillsammans med Moderaterna. Hennes argumentation för detta är intressant, men samtidigt ganska osammanhängande.
Självfallet måste Miljöpartiet diskutera sin långsiktiga strategi för att nå politiskt inflytande. Det är sorgligt att det nu ska ske utan Valtersson. Hon har stor erfarenhet av att förhandla och kompromissa både åt höger och vänster.
När hon angriper blockpolitikens fördummande inverkan väcker hon säkert mångas sympati. Men lite konstigt är att hon pläderar för att MP ska ha ”en mer självständig och oberoende ställning”, och i nästa mening vill att hennes parti ska omfamna Moderaterna.
När hon talar om Moderaterna som ett annat och bättre parti än vad en del av hennes själsfränder inbillar sig, tycks hon ha missat att det nya språkröret Åsa Romson på kongressen i Karlstad konstaterade att hon ”inte sett någonting som tyder på att Moderaterna är ett parti på miljöns sida”.
Valtersson säger en del tankeväckande saker om vikten av att inte låsa sig och behovet av att ha en realistisk verklighetsuppfattning. Samtidigt lyfter hon i artikeln fram sin stora bravad att komma överens med regeringen om arbetskraftsinvandringen. Det var i och för sig en nödvändig reform. Men att Valtersson gick med på så många kryphål att kompromissen öppnade för vad som närmast kan liknas vid slavhandel med invandrare visar att hon brister i den verklighetsuppfattning hon talar så varmt för.
Och hur verklighetsanpassad är tanken att göra upp i flera frågor med regeringen när två av regeringspartierna i senaste Synovate-mätningen hänger på gärdsgården? Statsminister Fredrik Reinfeldt tycks också vara för kort i rocken för att hantera den besvärliga parlamentariska situationen.
Det visade statsministern när han i början av augusti kallade MP:s språkrör till överläggningar i Rosenbad. De kom glada i hågen med egna förslag om bostäder, infrastruktur och skola. Men det ville inte den sure statsministern tala om. Han ville bara höra om MP kunde tänka sig att stödja ännu ett jobbskatteavdrag, vilket man redan sagt nej till. Språkrören hann inte ens få kaffe innan mötet var över. Tala om politisk fingertoppskänsla!
Valterssons tankar om att Miljöpartiet ska samverka med M är i mycket ett villospår. Det kan dessvärre sluta i massflykt av den ansenliga skara väljare som sett MP som ett grönt vänsteralternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
