En barnfamilj i Spanien där föräldrarna hukar sig över kravbrev från banken medan barnen sover. Unga i Grekland som vet att varannan kompis går utan jobb. Ett Storbritannien som väntas folkomrösta om ett utträde ur EU. Scenerna som utspelar sig framför våra ögon vittnar om en europeisk skymning.
Tisdagens SCB-mätning bekräftar polariseringen. Endast en av tio säger att de skulle rösta för euron om det vore val i dag. Hela 80 procent är mot. 45 procent av de tillfrågade stödjer EU i dess nuvarande form, 26 procent är motståndare.
Kritiska bilder av det europeiska projektet fyller uppenbarligen det svenska medvetandet, formar bilden av EU och Europa. Sympatierna speglar utvecklingen på kontinenten, klyftan mellan medborgare och union är därefter.
Häromdagen avslöjades en intern rapport från IMF, som visar att organisationen är självkritisk till den ekonomiska tvångströja den tvingade på stora delar av Europa under finanskrisen. Extrema sparåtgärder och kraftigt minskad offentlig konsumtion blev ett blytungt ankare på den grekiska ekonomin. Liksom en motor för den extremism och de protester som vuxit sedan dess.
Idén om att överskrida illusionen om nationalstaten till förmån för en politik som placerar människan, inte staten, i förgrunden är radikal. Men den förutsätter också reformer som tjänar medborgarna och är en förlängning av folkopinionens vilja. Kritiken mot det europeiska samarbetet är nämligen produkten av en politisk ovilja att reformera EU:s institutioner.
Ska EU överleva – och äga politisk relevans – måste projektet stöpas om i grunden. Till att börja med krävs en skuldpool, som samlar eurozonens risker i en gemensam statsobligation, för att hjälpa de länder som sjunkit djupast i låneträsket. Genom att sprida risker och ansvar mellan EU-länderna går det att bygga en kultur av ömsesidigt ansvar och beroende. Dessutom är det en viktig signal om att unionens framtid är intimt sammankopplad med medborgarnas. Euron och penningpolitiken, ena benet av den ekonomiska politiken, måste kompletteras med finanspolitik som förmår mota kriser i grind och investera i regioner med kraftiga behov. Det skapar en logisk koppling mellan ideologi och ekonomi, något som trängts undan när tjänstemän dikterat utvecklingen.
Den grundläggande filosofin måste omprövas. Sociologen Jürgen Habermas argumenterar för ett EU där politiska eliter är ansvariga inför medborgarna, inte tvärtom. I stället för ett EU som integrerats, växt och fördjupats genom politiska direktiv ovanifrån och nedåt måste principen vara den omvända: Genom en kraftigt decentraliserad maktspridning byggd på parlamentarismens principer kan medborgarna involveras i unionens öde.
Cyniska sparåtgärder och ekonomiska pekpinnar drabbar barnfamiljer i Spanien, ungdomar i Grekland, liksom i miljonprogrammen i Sverige. Åtstramningsdoktrinen måste brytas och medborgarna vara de som formar kontinenten. Först då går det att etablera en politisk offentlighet bortom nationalstaten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
