debatt Under en lång tid har det satsats för lite på sjukvården. Det är dags att avveckla den gamla ordningen mellan vad som är hårda och mjuka frågor. Börja prioritera, värdera och investera i vår välfärd, skriver Talla Alkurdi (S).
I politiken pratar man ofta om hårda och mjuka frågor. Finans och försvar är hårda frågor, medan social och sjukvårdspolitik är ”mjuka”. Uppdelning mellan mjuka och hårda löper ofta parallellt med uppdelning manligt och kvinnligt, närande industri och tärande välfärdssektor. Det hårda, manliga och närande premieras – det mjuka, kvinnliga och tärande förfördelas.
Detta är sådan världen är, eller kanske har varit, fram tills nu. Coronakrisen borde vända uppochner på den gamla slitna föreställningen, för gott. Efter denna pandemi måste tiden då vissa frågor prioriteras som ”hårda” och andra ”mjuka” definitivt vara förbi.
Ta ett drastiskt exempel. Både försvarsmaktens och sjukvårdens uppdrag är att rädda människoliv – om än från två avgjort olika typer av hot. Men om Stockholm hade stått inför en invasion från främmande makt hade en moderat försvarsminister knappast sparkat över 200 soldater. Däremot är det moderata landstingsrådet Irene Svenonius helt OK att varsla 250 läkare och sjuksköterskor mitt under en pandemi.
Den ena neddragningen av personal på frontlinjen är helt otänkbar, den andra är redan en realitet. Magnituden, i att rädda människoliv, är densamma. Men de tillskrivs helt olika värde. Vad är egentligen hårda, och vad är egentligen mjuka frågor?
Redan förra året hade personalen på Karolinska i Stockholm 350 000 övertidstimmar.
Vintern och hösten innan coronapandemin präglades av demonstrationer och Sjukvårdsuppropets vittnesmål om personal som befinner sig vid bristningsgränsen. Redan förra året hade personalen på Karolinska i Stockholm 350 000 övertidstimmar.
Det är nästan 15 000 dygn i övertid på ett år – innan vi ens hade sett början av coronapandemin. Det är en arbetsmiljöskuld som kräver konkret politik, inte moderata ursäkter.
Nyligen kom resultatet från en studie som tydligt påvisar samband mellan underbemanningen på Region Stockholms akutmottagningar och ökad dödlighet bland patienter. Nu har sjukhusen dragit tillbaka varslen av vårdpersonal. Men det är bara för att besparingarna på sjukhusen varit så kraftfulla att personalen självmant valt att lämna. Underbemanning kvarstår därmed och har dessutom förvärrats.
Under en lång tid har det satsats för lite på sjukvården. Prestigeprojekt som Nya Karolinska och dyra konsultnotor har gått före investeringar i vårdpersonalen, akutsjukvården och vårdcentralerna.
Nya vårdmarknader och privatiseringsexperiment har genomförts på bekostnad av en sammanhållen vård. Patienter, fackliga organisationer och Sjukvårdsuppropet har rapporterat vittnesmål från sjukhusen om hotad patientsäkerhet, brist på personal och allt fler stängda vårdplatser.
När Irene Svenonius ger ut en bok om att hon vill avveckla sig själv anar hon nog inte själv hur rätt hon faktiskt har – det är absolut dags att avveckla det moderata vanstyret av vår gemensamma vård. Det är också dags att avveckla den gamla ordningen mellan vad som är hårda och mjuka frågor: och börja prioritera, värdera och investera i vår välfärd.
Talla Alkurdi
Regionråd (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
