Det finns en överraskning i oppositionspartiernas valmanifest. Nämligen att Socialdemokraterna positionerar sig till vänster om Vänsterpartiet. SAP förklarar politikens uppdrag som att sätta människorna före "det internationella kapitalet". Vänsterpartiet vill i första hand försvara medborgarna mot byråkrati och stark centralstat. Det ena är ett gammalt socialistiskt förhållningssätt. Det andra ett klassiskt liberalt.
Socialdemokraterna inskärper att valet står mellan höger och vänster. De politiserar unionen på ett sätt som de tidigare har undvikit. Samtidigt leder Vänsterpartiets grundanalys till den uttalade slutsatsen att höger och vänster är betydelselöst i Europapolitiken. Alla europeiska partier är i varje fall samma ludd – utom Vänsterpartiet, som representerar den högre demokratin, den som kräver utträde för att infrias.
Kritiken har varit spefull mot att Socialdemokraterna "sätter jobben först" i sin valplattform. Det avgörs inte av parlamentet, menar borgerliga ledarskribenter. Och man kan verkligen undra vad Europaparlamentet har för befogenheter att halvera ungdomsarbetslösheten i unionen till år 2015. Jobben är medlemsländernas egna frågor. Men kritikerna missar unionens dynamik och parlamentets offensiva attityd den senaste mandatperioden.
Krispolitiken har blivit en fråga för EU. Och måste vara en sådan. Än så länge bara på rådsnivå, när regeringscheferna träffas. Men det innebär att parlamentet kan börja fungera som opinionsbildare och påtryckare. De närmaste åren kommer recessionen att fortsätta vara en stor Europapolitisk fråga. Hur hindrar man unionen från att delas i välstånd och fattigkonkurser? Det krävs mer Obama än Merkel. Ett typiskt exempel på nykeynesiansk vänster mot ängslig höger.
Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår också långsiktiga stimulansåtgärder. Sådana som parlamentet verkligen har inflytande över via budgeten. Europas miljöpartier kallar det en "green new deal". SAP vill ha en ny Lissabonstrategi för jobb, tillväxt och miljö med stopp för den lönedumpning som nuvarande utstationeringsdirektiv tillåter.
Vänsterpartiet har däremot inga idéer alls om europeisk krispolitik. De menar i ett hårt konsekvent manifest att EU egentligen inte ska göra någonting – inte ens bekämpa sexhandel.
Det förbryllande med SAP:s offensiva manifest är att de inte skriver ett ord om att parlamentets ställning i unionen måste stärkas. Ska partiets politik genomföras är det ju nödvändigt. Alla partier – utom (V) och ett tvehågset (M) – vill göra Europa bättre via EU. Men inget vill ge parlamentets folkvalda mer makt. Är inte det motsägelsefullt?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
