Politik Vissa hävdar att vänstern är död. Men ryktet om dess död är en smula överdrivet. Det menar Chiranjit Basu.
Vänstern dog. Så sägs det. I sina bästa dagar så födde den några barn och sedan sägs det att den dog. De flesta av dessa barn föddes vid diverse barrikader där folk samlades och kämpade för helt oresonliga saker. Fri utbildning i skola och på universitet, sjukvård, semester, reglerad arbetstid, hyfsat boende, stöd vid arbetslöshet eller sjukdom, arbete, stöd till konst och sång, en plats för den lilla människan att hitta sig själv och säga sitt, ja … och en hel drös av andra liknande ting.
Dessa var vänsterns barn. De föddes och växte och folk var glada, trygga, tacksamma. Men sen dog vänstern har man fått höra. Och vänsterns barn blev lite föräldralösa. Ingen i släkten ville riktigt veta av dem.
Då kom högern, ultrahögern, extremhögern, sossehögern, gammalhögern, religiösa högern, kanslihushögern och flera andra sortens höger och var helt bestört.
Evolutionen låter de svaga dö och bara de livskraftigaste blir kvar. Och det är därför vänsterns hemlösa barn fortfarande lever.
Det privata och individen var heliga principer för dem. Man kunde ju inte hålla så mycket av samhället i gemenskapens namn. Det var som att svära i kyrkan! Då bestämde de sig för att det var lika bra att bli av med dessa föräldralösa barn. De sprang ju ändå omkring lite smutsiga, oborstade, luggslitna, ja … högern tyckte faktiskt att de störde en hel del i estetiken. Det bästa vore, tyckte de, om de kunde säljas ut till privata ägare som kanske skulle uppfostra dem och förvandla dem till ståndsmässiga medborgare. Några försök har gjorts, men det visar sig att dessa barn är mer envisa och obstinata än det hade förväntats.
De bara vägrar att försvinna snällt. De vägrar att finna sig till rätta i det privata. De gillar frihet och gemenskap. Det är där de frodas bäst.
Upproriska, livskraftiga, bärkraftiga, lite som ogräs. De vägrar att försvinna. De poppar upp som maskrosbarn lite överallt. Ogräs som verkar kunna stå emot allt gift som man slänger på dem. De verkar finna ett speciellt nöje i att gäcka och störa den stora gräsmattans fina konformitet.
Och det konstiga är att om detta ”ogräs” få lov att bara vara, så drar de till sig pollinatörer. Sedan kommer insekter och så sprids fröna i olika skepnader, som vilda blommor och buskage. Det växer på nytt i en ny livsmiljö, och snart har vi ett livslevande skog av vänsterns hemlösa barn.
Men … ropar högern. Det finns kriminalitet och segregation och arbetslöshet och budgetunderskott och fiender och andra i närområdet som inte vill en väl. Ja, nickar folket, så verkar det. Men varför? Jo … säger högern … det är så här. Det kom några invandrare och tog bort allt från oss. Men de glömmer att berätta att borttagandet började för cirka 40 år sedan och åtstramningen rättfärdigades inte då genom att peka på invandrare.
Det var långt innan det kom många sådana. Då var det budgetproblem och internationell konkurrenskraft och mest av allt en from önskan om att vänstern skulle dö. Det privata och individualismen skulle föras fram, mest för att högern egentligen inte hade några lösningar på allt det som de pekade på som problem. De påstod bara att den fria marknaden skulle fixa allt. Den så kallade fria marknaden frodas som bara den idag. Alla problem finns dock kvar och då är det klart att det bara finns invandrare kvar att skylla på.
Men vänstern dog ju. Eller var det bara så egentligen, att den bedrogs och försummades och gömde sig som ogräs för att skydda sig? Men det finns ju egentligen ingenting som heter ogräs. Ogräs är ju bara helt vanliga växter som någon har bestämt växer på fel plats. Det finns bara evolution. Och evolutionen låter de svaga dö och bara de livskraftigaste blir kvar. Och det är därför vänsterns hemlösa barn fortfarande lever. Folk går omkring och ropar efter dem. De saknar barnen och lider av den torftiga konformitetens liv som blev kvar under högerns livsåskådning.
Folk letar igen efter den trygga, glada, tillitsfulla, toleranta och välkomnande gemenskapen som föddes en gång vid barrikaderna. Det är nya barrikader som kallar till strid idag. Det är nya vapen och nya motståndare. Men kampen är densamma.
Kampen att slå tillbaka privatiseringens konformitet, individualismens ensamhet, elitismens auktoritet och effektivitetens och funktionalismens ofrihet.
Men vänstern är väl död … eller?
Chiranjit Basu, Skribent, debattör och aktivist DiEM25
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
