Debatt Det är olyckligt om kritik mot statens krisberedskap framför allt kommer från höger. Det är för tidigt att utvärdera hela det svenska svaret på pandemin, men ett antal frågor borde intressera, och uppröra, progressiva opinionsbildare mer.
Kriser drabbar ofta svaga grupper hårt. Så är det också med covid-19. Dödligheten har varit särskilt stor i socialt utsatta bostadsområden. Lågavlönade undersköterskor har alltför ofta arbetat i en usel arbetsmiljö. Arbetslösheten stiger kraftigt och grupper som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden ligger särskilt illa till. Därför vore det olyckligt om den svenska debatten skulle fastna i ett mönster där kritik mot statens krisberedskap framför allt kommer från höger.
Det är för tidigt att utvärdera hela det svenska svaret på pandemin, men ett antal frågor borde intressera progressiva opinionsbildare mer. Dit hör den långsamma starten på krishanteringen. Efter tsunamin 2004 fick den dåvarande regeringen hård kritik för att det tog ett par dygn för mycket innan arbetet drog igång på allvar. Det var ändå en kris som få hade förutsett. Pandemier är däremot ett av de vanligaste ämnen för krisövningar. Ändå dröjde det en månad från tydliga omvärldsvarningar i början av februari tills den svenska staten satte full fart.
Folkhälsomyndigheten hävdade länge att risken för allmän smittspridning var »mycket låg«, trots att systermyndigheter i andra länder höjde varningsflaggorna. Så sent som 18 februari, när det stod klart att regionerna bara hade skyddsutrustning för 1 400 vårddygn, påstod Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen att »tillgången på personlig skyddsutrustning är god«. Det gick trögt även i regioner och kommuner, varav många är borgerligt styrda. Trots att beredskapslager saknades uteblev budgetbesluten om att köpa in personlig skyddsutrustning på många håll.
Fackförbundet Kommunal har reagerat hårt på det som hände, inklusive de statliga myndigheternas hantering. Det borde fler inom arbetarrörelsen göra.
En snabbare början hade minskat riskerna, både för de äldre och för personalen i vård och omsorg. Inte ens när bristen på skyddsutrustning var akut tog Folkhälsomyndigheten ordentlig hänsyn till arbetsmiljön i sin åtgärdsstrategi. Fackförbundet Kommunal har reagerat hårt på det som hände, inklusive de statliga myndigheternas hantering. Det borde fler inom arbetarrörelsen göra.
Situationen i socialt utsatta områden borde också väcka större upprördhet. Det är tydligt att myndigheter, regioner och kommuner inte förstod riskerna med trångboddhet, kombinerat med smittspridning i lågavlönade yrken där många med utomeuropeisk bakgrund arbetar. Det är ett symptom på ett bredare problem, att Sverige saknar en samlad analys av hälsosituationen i ett segregerat och mångkulturellt samhälle.
Även vaccinförsörjningen är en fråga av ideologisk karaktär. Göran Perssons regeringen drog igång arbetet med en nordisk vaccinfabrik, med dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson som motor. Regeringen Reinfeldt valde bort detta alternativ och litade till marknadskrafterna. Vi ser nu stater tävla om att få förtur till vaccindoser från de stora multinationella läkemedelsbolagen, medan fattiga länder riskerar långa väntetider trots att vaccin borde vara en global nyttighet.
Att partier till höger inte vill ha en starkare statlig roll på detta område förvånar inte. Det är mer överraskande att Stefan Löfvens regering inte drivit på inom EU för att motverka oligopolen. Det återstår att se hur andra delar av krishanteringen kommer att utvärderas, till exempel graden av nedstängning. De positiva inslagen i krishanteringen är viktiga att lära av, som de stora insatser personalen i vård och omsorg gjort liksom Sveriges aktiva agerande globalt. Sannolikt var det bra med ett bredare folkhälsoperspektiv där förskolor och grundskolor hölls öppna. Men att automatiskt försvara staten är ingen bra vänsterreflex. Kritiken av borgerligt styrda regioner och kommuner är ofta berättigad.
I konsekvensens namn borde fler progressiva röster även ifrågasätta de statliga myndigheternas agerande, särskilt den tröga starten. Nästa gång kan krisen handla om något helt annat än en pandemi. Det är svårt att veta vad det kommer att vara. Att svaga grupper drabbas hårdast är däremot en lågoddsare.
Mats Engström
Författare och samhällsanalytiker
tidigare biträdande statssekreterare (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
