Vänstern har inte förstått globaliseringen

Globaliseringen är en tvångströja som begränsar möjligheterna till omfördelande vänsterpolitik, särskilt den som handlar om skatter och arbetsmarknad. Detta måste den svenska vänstern erkänna för det kräver nya vägval i politiken, skriver S-debattören David Åhlén.

Den svenska vänstern har inte förstått globaliseringen.

Vad menar jag med detta orimligt tillspetsade påstående? Egentligen två saker.

• Dels att vänstern inte har erkänt globaliseringen; inte uttalat den ofrånkomliga slutsatsen att globaliseringen begränsar hur ambitiöst ett land kan bedriva omfördelningspolitik.
• Dels att det inom vänstern finns många – främst bortom den grupp som sysslar med politik på heltid, men även inom den – som har en begränsad kunskap om globaliseringen och inte räknar med den i sitt politiska tänkande.

Dessa omständigheter hindrar oss från att förstå varandra och från att tänka nytt.

Globaliseringen är rörlighet. Tekniska innovationer såsom Internet och politiska beslut om exempelvis frihandel har gjort det praktiskt och juridiskt möjligt att flytta information, pengar, varor och människor över planeten på ett helt annat sätt än tidigare.

Det har gett upphov till ett ständigt tryck mot de länder som öppnat sina ekonomier för denna rörlighet: företag, investerare och arbetstagare kan alltid välja bort Sverige för ett annat land om de där kan få ännu mer förmånliga villkor.

Detta sätter gränser för hur höga våra skatter kan vara och av vem de kan tas ut.

Ur omfördelningssynpunkt är det önskvärt att beskatta företag, kapital och höginkomsttagare hårt. Men dessa är mer känsliga för beskattning än den breda medelklassen eftersom de lättare kan lämna oss för andra länder.

Dessutom handlar det inte bara om att undvika flykt härifrån. För att kunna utveckla vår ekonomi måste vi också kunna attrahera. Så begränsar globaliseringen hur ambitiöst ett land kan bedriva omfördelningspolitik.

Globaliseringen är en tvångströja. Vi kan krångla oss ur den, men endast till priset av lägre levnadsstandard. Vi kan lämna EU, säga nej till frihandel och återreglera kapitalet. Men om vi slöt oss mot omvärlden på detta sätt skulle vi stöta bort företag, kapital och spetskompetens – i synnerhet om vi slöt oss i syfte att kunna beskatta just dem hårdare.

Den som förespråkar att vi ska sluta oss måste kunna erbjuda samma eller ökad levnadsstandard. Det går inte.

Därmed skulle mycket av dynamiken i vår ekonomi gå förlorad och vår levnadsstandard sjunka. Jag är övertygad om att en stor majoritet av svenskarna inte vill det. Den som förespråkar att vi ska sluta oss, eller anamma ett helt annat ekonomiskt system, måste kunna ställa i utsikt samma eller ökad levnadsstandard. Det går inte.

Hur ska vänstern då agera på slutsatsen ovan? Här är några förslag:

• En klok handlingslinje är att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen, precis som den S-ledda regeringen gör.

Fackföreningar och arbetsgivare är mer snabbfotade och välinformerade än politiker när det gäller att anpassa arbetsvillkor för att värna konkurrenskraften. De bör behålla denna uppgift.

I ljuset av de förändringar som den svenska ekonomin genomgått de senaste två–tre decennierna tror jag att åtminstone två andra åtgärder också är motiverade.

• Dels att se över arbetsrätten för att se om det finns frågor som idag regleras i lag som istället bör vara föremål för förhandling mellan parterna.

Detta kan exempelvis gälla turordningsreglerna på små och medelstora kunskapsintensiva företag. Jag är ingen expert på arbetsrätt, men gissar att en lag som utformades då många av landets arbetare fanns i storskalig tillverkningsindustri där de lätt kunde ersättas (LAS) kan behöva uppdateras för att passa ekonomin så som den ser ut idag.

Dels att ta steg i riktning mot fler enkla jobb till en lägre kostnad för arbetsgivaren. Om alla som kan jobba verkligen ska jobba kan vi inte blunda för att vi idag har en mycket heterogen arbetskraft.

Globaliseringen har medfört att det mål om lika utfall som vänstern brukar bekänna sig till blivit än mer avlägset än det redan var.

Etableringsjobben, som förhandlas mellan LO och arbetsgivarna, är ett sådant exempel eftersom de skulle handla om att slopa sociala avgifter och ge lönekompletterande bidrag.

Men jag kan tänka mig även andra varianter, inklusive sådana som inte kommer från arbetsmarknadens parter.

Som framgått begränsar globaliseringen möjligheterna till vissa sorters vänsterpolitik, särskilt i fråga om ekonomi och arbetsmarknad. Därmed har globaliseringen medfört att det mål om lika utfall som vänstern brukar bekänna sig till blivit än mer avlägset än det redan var.

• Det gör det mer angeläget att föra vänsterpolitik av annat slag, nämligen i fråga om lika möjligheter.

Här kan dessutom noteras att globaliseringen inte har samma begränsande inverkan på välfärdspolitiken. Det finns få praktiska alternativ till att svenska barn och ungdomar utbildas i Sverige och av svenska medborgare. Dessa jobb kan inte flytta utomlands.

Samma sak gäller i hög grad jobb inom vård, omsorg, polis och andra välfärdspolitiska kärnområden. Globaliseringen ger alltså olika förutsättningar på de ekonomiska respektive välfärdspolitiska arenorna. (Detta är inte en antydan om att exportindustrins »märke« i lönebildningen bör överges; det finns andra sätt att göra välfärdspolitiken mer offensiv.)

Om någon tycker att lika möjligheter låter som liberalism kan jag lugna den personen med att detta ska vara lika möjligheter på allvar. Hur ett sådant program kan se ut skriver jag om på annan plats.

David Åhlén har en pol kand och är författare till En annan socialdemokrati .