debatt I dagens Sverige saknas en politisk vision och sammanhållen sakpolitik som förenar klassidentitet och nationell identitet. Det behövs en inkluderande nationalism, menar Nils Brandt och Peter Lorentzon.
Hur ska Sverigedemokraternas tillväxt stoppas? Hur ska vänstern vinna majoriteten av svenska folket? Dennys Bello och Benjamin Ivansson diskuterar detta i ett inlägg i Dagens Arena för några veckor sedan. De menar att i takt med att socialdemokratin tonade ner klasskonflikten och närmade sig det ekonomiska mittfältet försvann skälen för många arbetare att rösta på (S). Arbetarna valde (SD). Bello och Ivansson menar att dessa arbetare inte kan vinnas tillbaka med ”blåbrun retorik”. Istället måste (S) satsa på en ny ekonomisk politik och utifrån den övertyga en majoritet av arbetarklassen att ”vi har råd med invandring”.
Vi är överens om att den grundläggande frågan är att (S) utvecklar en ny ekonomisk politik som sparkar uppåt, att jämlikhet och rättvisa blir ledord och att klassidentiteten stärks. Men räcker detta?
Vi vill diskutera den nationella identiteten som en del av strategin mot (SD). Nationalismen, synen på nationen, har två sidor, en reaktionär och en progressiv. Den reaktionära sidan kan utryckas med hur överklassen under historien i nationens namn fött nya krig och erövringar och organiserat rasism och förföljelser av minoriteter och oliktänkande. Den progressiva sidan av nationalismen kan illustreras med, dels det demokratiska genombrottet som i många länder skedde på nationalstatens och medborgarskapets grund, dels den koloniala befrielsen och det nationella oberoendet för många nationer i tredje världen.
Nationalismen har två sidor, en reaktionär och en progressiv.
Klassmedvetenhet och nationell identitet förenades i Sverige och skapandet av Folkhemmet med ökad jämlikhet och trygghet, starka fackföreningar, jämställdhet, hög levnadsstandard, och fri sjukvård. Välfärdsstatens utveckling under 1950–60-talet, med fem veckors semester, ATP, obligatorisk grundskola, studielån etc. gjorde klassresan möjlig för många. Reformer genomförda i nationalstaten genom hårt politiskt arbete. Ett land som vi var stolta över när vi som turister i andra länder fick förklara hur väl det fungerade i Sverige. Den svenska arbetarklassen var inte bara klassmedveten utan också ”svensk” i den meningen att man, tillsammans med ”folket”, såg sig som en del av ”framtidsprojektet” Välfärds Sverige. Denna nationella identitet (och klassidentitet) räddade oss också från euron vid folkomröstningen om EMU 2003. Den nationella staten har tjänat oss väl.
Socialdemokraterna lämnade över begreppet Folkhemmet till Sverigedemokraterna och mångkultur och kulturrelativism blev ledstjärnor. Mona Sahlin kunde i Tensta hylla de nyanlända för deras utvecklade kultur samtidigt som hon beklagade att vi i Sverige bara hade ”midsommar” att visa upp. Hon glömde Folkhemmet och vår långa tradition av svenska folkrörelser inom kultur, idrott, natur och föreningsliv, och som präglar svensk säregenhet och svensk nationell identitet. Vi menar att (S) och vänstern har gjort ett stort misstag under de senaste åren när man inte med stolthet pekat på skapandet av Folkhem och Välfärdssverige där klassidentitet och nationell identitet förenades. Istället överlämnades begreppen till Sverigedemokraterna som kunde ladda dem med rasism och invandrarfientlighet samtidigt som välfärden privatiserades och rustades ned.
Vi tror att en framtida politisk vision ska ha en politik för full sysselsättning, offentliga investeringar och en stark välfärdsstat. Vi menar att visionen också måste utgå från nationalstaten och vår nationella identitet. Chantal Mouffe utvecklar detta i sin bok Till vänsterpopulismens försvar. Hon skriver där bland annat att uppgiften att ”forma en radikaldemokratisk syn på medborgarskapet är ett avgörande led i kampen för postdemokratin”. Vidare att ”återupptäcka demokratin måste inledas på nationell nivå. …Nationalstaten utgör fortfarande en avgörande arena för utövandet av demokratin och folksuveräniteten…”.
I dagens Sverige saknas, hos såväl (S) som hos övriga vänstern, en politisk vision och sammanhållen sakpolitik som förenar klassidentitet och nationell identitet. Det måste vara en inkluderande nationalism som strävar efter att omfatta också de nästan 20 procent av befolkningen som är invandrare. Till detta hör försvar av asylrätten kombinerad med en reglerad och organiserad migrationspolitik.
Sverigedemokraterna kan inte få fortsätta att ha monopol på den nationella frågan. Det är orimligt också för att de i sin politik står för motsatsen till ett Välfärdssverige; i ekonomisk politik, arbetsrätt, vinster i välfärden, i klimatfrågan etc. I en politisk vision blir klimat- och miljöfrågan en del av en nationell identitet. Tillgång till och upplevelsen av naturen är en viktig del av den svenska identiteten. Här kan också Sverigedemokraterna klädas av i sin klimatförnekande politik. Uppgiften blir att skapa en nationell identitet kring ett grönt och rättvist välfärdssverige.
För att minska SDs inflytande och vinna över en majoritet av det svenska folket är uppgiften för vänstern att utforma en politisk vision för full sysselsättning, offentliga investeringar, en stark välfärdsstat och en rättvis klimatpolitik. Men detta räcker inte, i denna vision måste också den nationella identiteten bli en integrerad del.
Nils Brandt
Medlem i Reformisterna
Peter Lorentzon
Medlem i Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
