Runor över Silvio Berlusconi skrivs, nyckelorden är uttjatade: Korruption, maffia, makt- och mediemissbruk, ”bunga bunga”. Den stora skandalen är i stället Italiens ekonomiska haveri under Berlusconis 17 år i politikens absoluta toppskikt.
Under tioårsperioden fram till 2010 har bara två länder haft lägre BNP-tillväxt: Zimbabwe och Haiti. Statsskulden på 120 procent av BNP är världens tredje största. Det är huvudförklaringen till att räntan på Italiens tioåriga statsobligation nu har lyft till 7 procent – nivån som tvingade EU och IMF att ingripa för att rädda Grekland, Irland, Portugal.
”The man who screwed an entire country”, sammanfattade The Economist redan tidigt i somras. Nu dras EU med i fallet. Problemet är även politiskt, för det är ECB som kan rädda Italien.
Moderaterna är nog besvikna. ”Berlusconis valseger är jättebra för Italien och jättebra för Europa”, sa Gunilla Carlsson 2001 och framhöll såväl likheterna som det goda samarbetet mellan M och Forza Italia. Carl Bildt prisade Berlusconis ”förstklassiga ekonomiska team”. Att sudda ut hyllningarna till ”Il Cavaliere” blir nästa uppdrag för Sofia Arkelsten, partisekreterare och historierevisionist.
Men epoken Berlusconi har också möjliggjorts av vänsterns oförmåga. Ett antal samtal till progressiva vänner i Italien komplicerar bilden. Skrivs det politiska runor om Berlusconi, är motfrågan. Det är för tidigt. ”Il Cavaliere” är ett politiskt djur som inte ger sig utan en sista strid. Att möta verkligheten utan politikens immunitet lockar inte. Han försöker vinna tid, vill inte ha en ny regering i form av en teknokratisk övergångsministär.
Därför anses ett nyval i månadsskiftet januari/februari vara mest troligt. Två block står mot varandra. Till höger resterna av Berlusconis PdL, tillsammans med Lega Nord. Till vänster S-partiet PD, som leds av Bersani, i koalition med rödgröna SEL och korruptionsåklagaren Di Pietros ”Värderingarnas Italien”.
Men nu finns också en ”tredje pol” i den italienska politikens mitt. Där möts politiker som ex-fascisten Fini, Casini och hans kristdemokratiska parti UDC, samt mittenpolitikern Rutelli.
Om Berlusconi klamrar sig fast lär den ”tredje polen” söka sig vänsterut. Men vad händer om Berlusconis protegé Alfano blir högerblockets ledare? Om Casini samtidigt får löfte om att bli republikens president – i utbyte mot att Berlusconi göms undan med politisk immunitet?
”Vi bör vinna ändå”, är beskedet. Men ett primärval inom vänsterblocket, där PD:s Bersani hade fått en tuff match mot SEL:s karismatiska Vendola, lär inte bli av. Även Italiens vänster inser omöjligheten i budskapet: ”Visst, landet faller ihop, vänta lite så ska vi välja ledare”.
I så fall lär Bersani bli italiensk premiärminister. Han kan få sällskap av en socialistisk president i Frankrike under våren 2012. Året efter är det förbundsval i Tyskland.
”In bocca al lupo”, som den italienska lyckönskningen lyder.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
