»Vänstern – var rädd för brexit«

Det vänsterpolitiska demokratiprojektet behöver EU, skriver Hanna Eklund, jurist och doktor i Europarätt.

I en ledare i Dagens ETC den 20 juni menar Kajsa Ekis Ekman att vänstern inte behöver vara rädda för Brexit. Men hon har fel.

Vänstern ska vara rädd för Brexit därför att den hotar att dra tillbaka och stänga in det vänsterpolitiska projektet i nationalstaten. Vänstern ska vara rädd för en sådan tillbakagång därför att man behöver ställa sig frågan: hur skapar vi vänsterpolitik i ett samhälle som är transnationellt? Vänstern ska inte överlämna det europeiska transnationella samhällets problem till högerns marknadsliberala lösningar.

Brexit handlar om hur framtidens demokrati ska se ut. Om hur människors livsförutsättningar ska påverkas av medborgarskap. Det handlar om hur vi ska bygga ett rättvist samhälle med social jämlikhet i en värld där människors idéer, fysiska rörelse, kultur, arbetsförutsättningar, säkerhetspolitiska hotbilder, studier, politik, envist vägrar att hålla sig innanför nationsgränser.

Brexit hotar att stoppa förutsättningarna för en demokratisering av EU och formuleringen av en vänsterpolitik villig att rämna territorialgränser.

Ekis Ekman inleder med att hävda att »det politiska landskapet har inverterats;« att vänstern har blivit för EU emedan högern emot. Detta är en förledande svensk-centrerad analys av den europapolitiska debatten.

Det brittiska exemplet är tydligt – Thatcher var stenhård motståndare till EU medan TUC och stora delar av Labour var för fortsatt europeisk integration. I Italien: gamla berlusconianer mer EU-skeptiska än Partito Democratico samt Sinistra Ecologia Libertà. Det sistnämnda är ett systerparti till Syriza, som också är för EU-medlemskap men vill reformera EU. Det var därför majoriteten i det partiet vägrade lämna EMU förra året. Grekland skulle vara en aktiv del av en fortsatt arbetsam kamp för ett bättre EU.

Gemensamt för dessa vänsterpartier är att de lyckas hålla två tankar i huvudet samtidigt. De kritiserar hur EU fattar beslut, är påverkat av lobbyister och organisationer likt IMF. Men, bland annat på grund av att den ekonomiska krisen och flyktingkrisen är transnationell, samtidigt inser att ett politiskt framtidsprojekt för social jämlikhet kräver en europeisk union.

Många i den europeiska vänstern vet att förändringen av detta europeiska unionsprojekt kommer att mötas av politiskt motstånd likt det tidiga 1900-talets kamp för rättvisa arbetsförhållanden, likt kvinnor när de krävde rösträtt. När var svårigheten i ett vänsterpolitiskt reformprojekt ett bra argument för walk over?

Ekis Ekman menar att EU bör vara ointressant för vänstern ett därför att 1) vänsterns roll är inte att vara motvikt till högerns sinnesstämning och 2) vänstern bör kliva fram och ta huvudrollen i en sådan politisk utveckling som åternationaliserar.

Detta, om något, är »apokalyptiskt« och »nattsvart«.

Den sinnesstämnings-politik som ser nationen som det trygga och rätta och allt det som försiggår utanför nationen som de kaosartat negativa är destruktiv för de människor som inte ingår i vad de starka och talföra lyckas definiera som det nationella. Vänstern borde veta detta.

En politisk vänster kan inte blunda för hur människor lever och att de samhällsproblem som människor upplever i sin vardag i allt större utsträckning sträcker sig långt bortom nationen och därför kräver ett vänsterpolitiskt demokratiprojekt i samma rörelse. Inte i en trumfartad åternationaliserande rörelse.

Vänstern bör vara mycket bekymrad för brexit.

Hanna Eklund, jurist och doktor i Europarätt