Insikten att allas framgång kräver allas delaktighet måste helt enkelt bli praktik.
Det såg så bra ut. Väljarna listade skolan och välfärden som några av valets viktigaste områden. De ideologiska motpolerna var tydliga. Högern hade under åtta år låtit nyliberala husteorier styra kärnan i den svenska modellen, samtidigt som riskkapitalbolag fick fritt spelrum. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fick en gyllene chans att fånga upp ett utbrett missnöje inom väljarkåren. Åtta år med alliansstyre skulle ersättas med en ny vänstervåg. Var det tänkt.
Om det blev någon våg över huvud taget är den snarast slaskbrun. I stället för en diskussion om morgondagens progressiva reformer är det SD som dominerar samtalet. V – som tidigt plockade upp manteln som motståndare till regeringens välfärdsrea – överskattade vinstfrågans sprängkraft i väljarkåren. Socialdemokraterna lyckades varken fånga upp de feministiska vindarna eller dra nytta av en utbredd samhällskritik. Miljöpartiet sjönk ihop under hybris och en monumental missbedömning av väljarkåren.
Luften gick ur, förändringsmandatet uteblev.
För den svenska vänstern, i bred bemärkelse, gäller det att hålla fokus på två perspektiv samtidigt. Det ena är dags- och realpolitiskt och handlar om hur Stefan Löfvens tid som statsminister ska bli mer än en pappersprodukt. Hur regera utan majoritet?
Det andra perspektivet är långsiktigt, strategiskt och idépolitiskt och handlar om hur vänstern ska kunna så nya frön till en bredare och mer inkluderande rörelse. För att kunna göra det måste vi förstå var det gått snett.
I Danmark lyckades Dansk Folkeparti förskjuta hela det politiska landskapet – inklusive socialdemokratin – från konsensus kring öppenhet och humanism, till generalattacker på flyktingar och infödda som inte passade in i en allt snävare dansk mall. Samtidigt som partierna tävlade om att emulera Dansk Folkeparti urholkades den sociala basen för vänsterns möjligheter. I Frankrike ryckte fascistiska Nationella Fronten åt sig förtroende och röster hos en arbetarklass som till stora delar lämnats utanför Socialistpartiets politiska projekt.
Det behöver inte vara så.
När vänstern en gång i tiden, under hotet av framryckande europeisk fascism, erövrade makten i Sverige var det genom en unik allians mellan arbetar- och medelklassen. Dåtidens socialdemokrater insåg att sociala reformer var omöjliga utan en social bas som bar upp dem. Människor från stad och land, unga som gamla, fattiga som framgångsrika knöts samman i berättelsen om det nya samhället.
Dåtidens insikt rymmer formeln för vår tids vänster.
Möjligheten att grusa de fascistiska framgångarna och bygga en majoritet för reformer finns i ett omfattande jämlikhetsprojekt som omfattar alla. Men då krävs – nu som då – att politiken gör oss så beroende av varandra att SD:s klassplittring omöjliggörs. Insikten att allas framgång kräver allas delaktighet måste helt enkelt bli praktik.
För mycket står nämligen på spel för att inte anta uppgiften.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
