kolumnen Pensionsuppgörelsen är en viktig sakpolitisk framgång för Vänsterpartiet, lagom till deras kongress i helgen. Men paradoxalt nog kan det bli Socialdemokraterna som blir de stora vinnarna, skriver Jonas Sjöstedt.
Så presenterades den rödgröna pensionsreform som Vänsterpartiet pressade fram i höstas för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Det blev, som Martin Klepke uttryckte det i Arbetet, bättre än väntat. Reformen är ett rejält lyft för främst kvinnor som arbetat med låga löner, inte minst gäller det Kommunals medlemmar. För en halv miljon pensionärer handlar det om en tusenlapp mer i månaden. Fler än en miljon pensionärer kommer att beröras med en genomsnittlig höjning på 700 kronor i månaden. Bostadstillägget sänks inte som en följd av höjningen. Det är en reform som direkt gynnar låginkomsttagare, kvinnor och arbetare. Det är en reform som gör Sverige mer jämlikt och som gör det svenska pensionssystemet mindre orimligt.
Från högerhåll framfördes som väntat kritik. Hur ska reformen finansieras? Hur påverkar satsningen hela pensionssystemet när skillnaden mellan de som arbetar med låg lön och de med garantipension minskar? Hur kan Socialdemokraterna ställa riksdagens pensionsgrupp åt sidan och göra upp med Vänsterpartiet som de tidigare stängt ute från att påverka pensionerna?
Kritiken är inte oväntad, men den biter inte. Att förbättra villkoren för kvinnliga pensionärer som slitit ett helt liv är en genuint populär reform. Det handlar om vår egen mormor och farmor. Borgerligheten framstår som hjärtlös. Jag tror att det kommer att bli svårt för flera partier att rösta nej när det väl blir en omröstning om reformen i riksdagen senare i vår. Hur ska KD kunna gå in i valrörelsen och hävda att de är ett parti för de äldre efter att ha försökt stoppa höjda pensioner för de som behöver det bäst?
Centerpartiet har ett särskilt dilemma. Efter att partiet släppte fram den blåbruna budgeten i höstas började partiet falla i opinionsmätningarna, väljarna började undra om Centerpartiet går att lita på när Sverigedemokraterna ska hållas borta från makten. Uppenbarligen var det en felbedömning av partiet att gynna de blåbruna partierna. Det är ett misstag som partiet inte har råd att göra om.
Även SD sitter fast i ett dilemma. De pratar ofta om pensionerna, nu har de chansen att faktiskt göra något. Om Sverigedemokraterna röstar nej till höjda pensioner försvinner deras trovärdighet i frågan. Men även om de röstar ja så har pensionsfrågan delvis försvunnit som möjlig valfråga för partiet.
Högerns vetorätt över arbetarklassens pensioner måste upphöra.
Den rödgröna pensionsreformen är ett utmärkt exempel på hur man kan ta det politiska initiativet och förändra den politiska debatten. Om debatten handlar om ekonomisk jämlikhet och välfärd så är det bra för de rödgröna partiernas möjlighet att vinna valet. Själv önskar jag att regeringen hade modet att gå fram tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet med fler rejäla reformer före valet. Varför inte lägga ett mer omfattande paket för att komma tillrätta med fusk och missbruk när det gäller arbetskraftsinvandringen? Varför inte börja begränsa de vinstjagande företagens skadeverkningar på skola och välfärd? Det skulle visa handlingskraft inför verkliga samhällsproblem och bli valfrågor om förslagen röstas ned i riksdagen. Men då måste regeringen kränga av sig den numera frivilliga tvångströjan gentemot Centerpartiet.
Delar av kritiken mot förslagets effekter är relevant. När villkoren för de med allra lägst pension nu förbättras så vore det rimligt att även höja pensionerna för de som får ut lite mer av systemet. Det är en viktig debatt, det krävs en översyn av hela pensionssystemet. Många som har bra avtalspensioner har det bra som pensionärer, men för många andra så innebär det svenska pensionssystemet riktigt låga pensioner. Det gäller inte minst de som inte orkar arbeta ända fram till den allt högre riktåldern för pensionering.
Nu är riksdagens pensionsgrupp i praktiken satt åt sidan. Därmed kunde inte högern blockera förbättringar för de med lägst pension som de brukar göra. Förhoppningsvis innebär den rödgröna uppgörelsen början på slutet för hela konstruktionen med pensionsgruppen i riksdagen. Pensionerna bör behandlas som andra frågor i riksdagen, alla partier måste kunna påverka pensionerna. När Vänsterpartiet stoppade marknadshyrorna i somras föll hela Januariavtalet samman som en välkommen bonus. Den här gången kan pensionsgruppen göras överflödig. Det vore i så fall mycket välkommet. Högerns vetorätt över arbetarklassens pensioner måste upphöra.
För Vänsterpartiet är pensionsuppgörelsen en viktig sakpolitisk framgång. Uppgörelsen visar också att när Vänsterpartiet har inflytande så innebär det verklig positiv förändring för människor i deras vardag. För ett parti som ibland ses mer som de goda idéernas parti än som några som styr landet så har det betydelse. Men paradoxalt nog kan det bli Socialdemokraterna som blir de stora vinnarna när Vänsterpartiets inflytande ökar.
Socialdemokraternas ledning försvarade Januariavtalet in i det sista. Om avtalet hade överlevt så hade partiet sannolikt fått se fram emot en mycket svår valrörelse präglad av besvikelse från stora grupper väljare. Med ny partiledare och statsminister, och utan Januariavtal, har partiet istället vuxit markant i opinionen.
Ledande socialdemokrater dömde ut Vänsterpartiets krav på bättre pensioner för att godta Magdalena Andersson som ny statsminister, kritiken var hård. Nu när förslagen är framlagda framställs de som höjden av visdom och som gammal god socialdemokratisk politik.
Mönstret påminner lite om perioden 2014–2018 då Vänsterpartiet förhandlade statsbudgeten med regeringen. Vänsterpartiet fick igenom ett 80-tal reformer i förhandlingarna, många av dem blev mycket populära och framhölls av Socialdemokraterna som deras egna. Vänsterpartiets inflytande gjorde att Socialdemokraternas väljare kunde känna igen sitt parti.
Här finns ett möjligt dilemma för Vänsterpartiet. När Socialdemokraterna försökte utesluta vänstern från inflytande och gick högerut gick väljare till Vänsterpartiet. Nu när Vänsterpartiet hjälper Socialdemokraterna att föra en politik som väljarna känner igen så är många socialdemokrater nöjda med sitt parti. Samtidigt vet man i Vänsterpartiet att Socialdemokraterna inte skulle tveka att gå högerut igen om de får en parlamentarisk möjlighet till det.
Frågan är vilken slutsats väljarna drar av det som skett. Ser de att ett starkt Vänsterparti är en garanti för en klassisk politik för välfärd och jämlikhet? Det lär vara avgörande för Vänsterpartiets möjligheter att gå fram i valet i höst.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
