Vänsterpartiets ideologiska lappkast

Krönika Vänsterpartiet skriver program för att ingå i regering. Håkans Hörna går igenom ett illa skrivet programförslag, och partiets stormiga historia.

Det är inte så vanligt att en styrelse skriver ett uttalande som protesterar mot innehållet i en nyhetsartikel. Det handlar om Dagens Nyheters artikel ”Uppror i Vänsterpartiet: ’Man bildar ett nytt parti’.”

Men styrelsen för Socialistisk Politik som är en del av Vänsterpartiet har gjort en skriftlig kommentar apropå föreningens kritik mot Vänsterpartiets förslag till nytt partiprogram. Föreningen vänder sig emot påståendet att epicentrum för kritiken finns i ”den lilla tankesmedjan Socialistisk Politik med rötter i trotskismen”. Detta är ett sätt att förminska kritiken inom partiet, menar styrelsen. För kritiken är ”bred och omfattande”. Vilket mycket väl kan stämma.

Samtidigt är förekomsten av Socialistisk Politik i sig en illustration till att Vänsterpartiet har genomgått en politisk metamorfos under senare år. Socialistisk Politik införlivades i Vänsterpartiet i samband med att Socialistiska Partiet upphörde som parti. Det var definitivt trotskistiskt och hette tidigare Revolutionära Marxisters förbund och därefter Kommunistiska Arbetarförbundet. Det grundades för drygt 50 år sedan. Men efter att ha kämpat med svagt väljarstöd och vikande medlemstal lade partiet ned och gjorde en överenskommelse och överförde sin verksamhet till en förening i Vänsterpartiet vid namn Socialistisk Politik.

Socialistiska partiet och trotskisterna är en särskild planta i den kommunistiska idéfloran. Mer aktivistisk. Mer revolutionär. Mer intellektuell. Men det folkliga stödet har lyst med sin frånvaro.

Hade aldrig gått på Lars Werners tid

I ett historiskt perspektiv är allt detta häpnadsväckande. Var det några det gamla VPK särskilt bekämpade var det konkurrenterna i den kommunistiska vänstern, som trotskisterna, och förstås maoisterna. Socialistiska partiet hade inte heller mycket till övers för VPK, som ju upprätthöll nära relationer till Moskva, som trotskisterna ansåg hade deformerat kommunismen. Trotskisterna i Socialistiska partiet och kommunisterna i VPK var alltså på den tiden som hund och katt.

Det fanns historiska förklaringar till den där konflikten. Den grundade sig i att Trotskij förlorade maktkampen med Stalin som sedan skickade en av sina agenter till Mexiko och mördade Trotskij med en ishacka. Socialistisk Politik (SP) påminner mycket riktigt i sitt uttalande om att ”trotskistisk” är den term ”Stalintiden stämplade på sina motståndare och har fått rymma det mesta mellan himmel och jord”. Men menar samtidigt att den benämningen numera tillhör historien och att föreningen ingår i en bredare demokratisk och ekosocialistisk vänster. Samtidigt är föreningen fortfarande medlemmar i den ”Fjärde internationalen”, som man beskriver som: ”den internationella samling av organisationer där SP ingår och vars medlemmar under många decennier kämpat för samma demokratiska och internationalistiska ideal som utgör SP:s grundval”.

Den Fjärde internationalen bildades av Trotskij som ett alternativ till Moskvas tredje international, där VPK (eller SKP som det hette på den tiden) var lojal medlem.

Att släppa in Socialistisk Politik i Vänsterpartiet hade aldrig gått eller tillåtits på Lars Werners eller för den delen Lars Ohlys tid. Men tiden förändrar oss alla, även gamla ovänner kan försonas till och med om de stått för olika kommunistiska falanger som närmast var dödsfiender.

Socialistisk Politiks intåg visar att Vänsterpartiet allt mer har blivit en allians av en rad olika vänstergrupper och därigenom mer heterogent, på samma sätt som en rad andra vänsterpartier runt om i Europa. I gamla SKP, senare VPK, var det en linje som gällde. Trotskisterna argumenterade alltid för att kommunistpartierna skulle tillåta fraktionsbildning, eller som det hette ”tendensfrihet”. I den meningen kanske trotskisterna nu kan inkassera en senkommen seger. Annars är ju trotskisterna de stora politiska förlorarna i historien och som kanske därför längre än andra kunde odla sina revolutionära ideal och föreställningen om sin ”oblodiga och obefläckade fana”. Vilket förstås är en sanning med modifikation eftersom det var just Trotskij som organiserade och anförde den röda armén efter den ryska revolutionen.

Däremot verkar det inte vara så mycket som går SP:s väg i den nya hemorten Vänsterpartiet. Vilket var vad Dagens Nyheter uppmärksammade i sin genomgång av det nya programmet. Kommunismen rensades bort ur partiet redan under Gudrun Schymans tid som partiledare. Men i det nya programförslaget omnämns inte kapitalismen. Och socialism och arbetarklass är mindre förekommande än tidigare. Sanningen är ändå att programmet bärs fram av en undertext där de gamla socialistiska trådarna definitivt gör sig gällande. Men det är mindre himlastormande, där drömmen om en helt annan socialistisk ordning är vagare.

Föreställningen om en tydlig brytning med kapitalismen och en socialistisk omvandling har bäddats in i välvilliga formuleringar. Efter 1989 hade Vänstern fullt sjå med att göra upp med kommunismen. Socialdemokraterna däremot tog i den vevan bort formuleringarna om att bestämmanderätten över produktionen skulle läggas i hela folkets händer. Kanske kan man säga att Vänsterpartiet är där någonstans nu, trettio år senare.

Men i sak är det kanske inte så stor skillnad ändå. Det stora problemet är nog av språklig karaktär, där det gamla programmet var välskrivet är det här ett program där texten flyter ut i marginalerna och präglas av den goda politiska viljan och därför blir välvillig och otydlig. Så kritiken är inte så svår att förstå. CH Hermansson vänder sig förmodligen i sin grav om han i sin socialistiska himmel får möjlighet att läsa det här programmet. De snorhala formuleringarna och klyschorna staplas på varandra.

De gamla marxisterna kunde i alla fall skriva

Den som vill hitta texter som innefattar kritik mot kapitalet behöver ändå inte bli besviken. Jens Börjesson, som är sammankallande i programkommittén, skriver i en artikel i Flamman att kapitalet är ”en instabil kraft vi måste frigöra oss från”. Det talas om att ”sätta frågan om ägande i centrum”. Även en arbetstidsförkortning utmanar ”kapitalet genom att mer av värdet vi skapar går tillbaka till oss som skapar det”. Det där sista var väl inte helt glasklart. Programmet är på hela taget allmänt hållet och svarar inte på den centrala politiska frågan: hur?

Samtidigt är det mindre av klasskamp och ett mer individorienterat och frihetligt perspektiv i det nya programmet, med löften om en värld ”där vi låter vår gemensamma potential blomma ut. Där vi lever ett friare och mänskligare liv”.

Sedan undrar man förstås vad det innebär att ”formulera en materialistisk grundsyn”. Kanske en felskrivning? Eller har materialistisk helt enkelt ersatt marxistisk. Ett krav på förstatligande har dock tillkommit. Vänsterpartiet vill se ett gemensamt ägande av försvarsindustrin ”för att säkerhetspolitiska nyckelbeslut ska fattas med ett helhetsperspektiv”. Men rubriken socialisering handlar numera inte om förstatligande eller församhälleligande av produktionsmedlen utan om kritiken mot att vi socialiseras in i manligt och kvinnligt och att vi utesluter hbtqi-personer. Det gamla programmet var förstås grovhugget och till stora delar ett arv från den gamla tiden. Men de gamla marxisterna kunde i varje fall skriva.

Alla partier förändras och utvecklas och skriver om sina program, tack och lov. Partiprogram är inte heller en helig skrift. Och Vänsterpartiet har genomgått fler ideologiska lappkast.

Mot ministersocialism

Den socialdemokratiska vänster som lämnade moderpartiet SAP 1917 befann sig i en formbar period. De uteslöts efter partiets krav på lojalitet, krav som vänstern inte kunde acceptera. Vilket ledde till  partisplittringen 1917 och två vänsterpartier. De konflikterna och den politiska kontexten är sedan länge historia. Från början var det fråga om en vänstersocialistisk eller vänstersocialdemokratisk gruppering.

Men vänstern motsatte sig inte minst den så kallade ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle sätta sig i en regering med liberalerna utan att ha egen majoritet.

Motståndet grundade sig på att partiet då inte skulle kunna förverkliga alla sina krav utan behöva kompromissa. Vänstern ville inte acceptera några eftergifter utan så fort som möjligt genomföra den socialistiska omvälvningen. I dag kan Vänsterpartiet tänka sig ett samarbete med Centerpartiet som är tämligen liberala, i många avseenden nyliberala.

Vänstern var inledningsvis pacifistisk och emot pengar till försvaret. Men efter att bolsjevikerna tog makten i Ryssland med våld, ändrade även deras svenska kamrater på kuttingen, så länge militären var under socialistisk kontroll. Och till sist sa Vänsterpartiet efter interna konvulsioner ja till militärt stöd till Ukraina efter krigsutbrottet 2022.

I Sovjetunionens ledband

Sedan omvandlades det vänstersocialdemokratiska partiet till ett kommunistiskt parti. Marxism-leninismen blev partiets rättesnöre. Proletariatets diktatur skulle ersätta kapitalets diktatur. Och i praktiken följde det parti som sedan bytte namn till Sveriges kommunistiska parti i Sovjets ledband. Det var en tvångströja som det tog lång tid att frigöra sig ifrån. CH Hermansson räddade nog partiet med sin reformagenda på 1960-talet. Partiet bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna och CH blev allt mer kritisk mot Sovjetkommunismen utan att bryta med Moskva. Förhoppningen var att kopiera framgångarna för Sosialistisk Venstre i Norge och Socialistisk Folkeparti i Danmark, som var betydligt större än VPK i Sverige. Men sedan kom 1968 och leninismen fick en renässans. Det blev något av en marxist-leninistisk rekyl i kommunistpartiet. Så förnyelsen fullföljdes aldrig. Det dröjde till efter 1989 innan partiet tog bort k-et och kommunismen ur partinamnet och blev ett vänstersocialistiskt parti rent programmatiskt. Men partiets kommunistiska arv har kastat en mörk skugga över partiet in i våra dagar.

Ska Vänsterns nuvarande partirevision förstås ur detta historiska perspektiv? Vänsterpartiet har ökat sitt väljarstöd, men underpresterat i de senaste valen i relation till opinionsmätningarna mellan valen. Det stora genombrottet har låtit vänta på sig. Målet i den senaste valrörelsen var att utmana Socialdemokraterna och vinna tillbaka de arbetarväljare vänstern förlorade för länge sedan. Nooshi Dadgostar kampanjade hårt på bruksorter runt om landet, med skyddshjälm och allt. Det blev ingen vidare framgång. Och hon hade svårt att förklara och försvara partiprogrammets socialistiska budskap i valutfrågningarna, det lät nästan som att hon inte kände till programmets innehåll.

Vänsterpartiet har ingått i regerande koalitioner i mängder av kommuner och en hel del regioner under årens lopp. Men det har varit hundra år av utanförskap i den nationella politiken. Kanske hoppas partiet att ett nytt program ska bryta den politiska isoleringen, att det är den sista barriären till regeringstaburetterna? Det har ju redan varit samarbeten med socialdemokratiska och rödgröna regeringar där partiet kunnat kompromissa. Men det sista steget in i en regering har det inte blivit. Är det något Vänsterpartiet tycks längta efter så är det just det, att kunna utöva makt nationellt. Nu väljer Vänsterpartiet att lägga sig ännu närmare Socialdemokraterna. I praktiken är de programmatiska skillnaderna inte längre av principiell karaktär mellan de två partier som skildes år 1917.

Centern nämns inte

Det ställer också Socialdemokraterna inför politiska utmaningar. Den rödgröna alliansen inför valet 2010 föll inte så väl ut och ledde till ett betydande väljartapp och Mona Sahlins avgång. Ännu 2010 var Vänsterpartiets kommunistiska arv ett sänke som skrämde bort väljare. Kanske hade kunskaperna om valet 1928 fallit i glömska. Det var den första gången Socialdemokraterna samarbetade vänsterut. Den valtekniska samverkan med kommunisterna, som förvisso var av teknisk natur, inte politisk, ledde även den gången till ett väljartapp. Hur kommer det att vara i nästa val? Nooshi Dadgostar lyfter regelbundet kravet på ett formaliserat samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, Centerpartiet nämns ännu inte.

Om Vänsterpartiet blir mer likt Socialdemokraterna behöver Magdalena säkert röra sig vänsterut för att inte förlora väljare på vänsterkanten, men kan också tappa väljare på den andra kanten, särskilt de som för allt i världen inte litar på att Vänsterpartiet verkligen avsvurit sig sin historia.

Nu skriver Vänstern om sitt program. Det kommer att gå igenom med diverse justeringar med intill visshet gränsande sannolikhet. En strikt opartisk och professionell rekommendation är att anlita någon som stramar upp det politiska språket.

Sedan får vi väl se.

Till sist några tröstande ord som sätter detta med partiprogram i sitt rätta sammanhang. Det är vanligtvis ett par personer som skriver programmen. Det är sedan få som läser innan besluten fattas. Och nästan ingen som bryr sig om partiprogrammen efter att de klubbats igenom. Möjligen utfrågarna i radio och teve när det bullas upp till val. Och en och annan forskare som skriver en avhandling om ett par decennier. Och så förstås icke att förglömma föreningen Socialistisk Politik. Åtminstone styrelsen.