Scenförändringen i brittiska Labour är uppseendeväckande och maktförskjutningen från Tony Blairs dagar definitiv. Corbyns kurs mot den »hårda vänstern« har gett överraskande framgångar.
Medan många socialdemokratiska partier i Europa befinner sig i en djup svacka är brittiska Labour ett undantag. Förra årets parlamentsval var en överraskande framgång – även för Jeremy Corbyn själv.
Medan andra partier tapper medlemmar har Labours medlemstal mer än fördubblats, om än med delvis okonventionella metoder som i form av aktivistorganisationen Momentum. Stödet bland unga är starkt medan de äldre i högre grad röstar konservativt. Labour har successivt vunnit mark i de stora städerna medan Tory har en stor del av in väljarbas på »landsbygden«.
Veckans lokalval bekräftar bilden. Precis i som valet till underhuset 2017 stärks de stora partierna Labour och Tory något. 2017 var det Liberaldemokraterna som kollapsade. Nu i lokalvalen: UKIP. Brittisk politik präglas nu av en markerad skiljelinje mellan de två politiska alternativen. Den är tydligare än på länge. Lokalvalet ger dock ingen tydlig indikation om hur nästa parlamentsval kommer att gå. Något av status quo, med andra ord.
Jeremy Corbyn representerar Labours vänster – den så kallade »hårda vänstern«. På många sätt står Corbyn närmare grekiska Syriza och spanska Podemos och håller distans till andra socialdemokratiska partier, som dessutom tappar väljare. Scenförändringen i Labour är uppseendeväckande och maktförskjutningen från Tony Blairs dagar definitiv. Hur kan den här scenförändringen förklaras? En underliggande förklaring är förstås det brittiska valsystemet som bygger på First Past the Post-principen, den som får flest röster i en valkrets vinner.
Precis som i USA innebär det att två partier dominerar. I USA är det demokraterna och republikanerna. I Storbritannien Labour och Tory. I länder med proportionella system finns utrymme för fler partier på höger- respektive vänsterkanten, som i Sverige. Därför är partierna i USA och Storbritannien också betydligt bredare koalitioner med en stor intern spännvidd. Socialdemokratiska partier har i och för sig generellt alltid bestått av skilda fraktioner och strömningar, ibland motstridiga och svårförenliga. Labour har dessutom i ännu högre grad varit ett slags väljarkoalition och en mer bångstyrig rörelse än i exempelvis Sverige.
På många sätt står Corbyn närmare grekiska Syriza och spanska Podemos och håller distans till andra socialdemokratiska partier, som dessutom tappar väljare.
Det är lätt att glömma att vänstern hade en stark ställning i Labour i slutet av 70- och början av 80-talen. Den innefattade en mjukare variant i den så kallade Tribunegruppen. Och en hårdare i trotskistiska Militant. Det var turbulenta år då Labour förlorade val efter val och Storbritannien förändrades i marknadsliberal riktning. I efterhand fick vänstern i Labour i mångt och mycket skulden för valförlusterna och kanske också för att pendeln slog så hårt åt höger. Och många gamla positioner underminerades av nyliberalismens och Thatchers segertåg.
Efter 18 år av ökenvandring var Tony Blairs valseger 1997 en mental befrielse. Då var vänstern inom vänstern sedan länge marginaliserad och bortkopplad från inflytande. Men den övervintrade. Tills nu.
Corbyn själv är mer av en aktivist och har inte läst så mycket Marx. Men hans ekonomisk-politiske talesperson John Macdonald utpekade i en intervju för ett tiotal år sedan Marx, Lenin och Trotskij som sina främsta intellektuella influenser. Det skulle nog inte ens Vänsterpartiets ledande politiker våga säga. Ännu mindre Magdalena Andersson. Men tre decennier efter Sovjetunionens fall är Lenin uppenbarligen inte längre ett lika självklart levande spöke som tidigare. Åtminstone inte i Storbritannien. Och i synnerhet inte bland yngre aktivister.
Dagens politiska utmaningar står långt från 70- och 80-talens strider. Nya konfliktlinjer har uppstått efter marknadsliberalismens långa era, finanskraschen och Brexit. Sakpolitiskt står Labour i dag snarast för den politik partiet företrädde på 70-talet: inte så mycket »socialism« utan snarare ett återupprättande av välfärdsstaten, kritik mot marknadslösningar och dogmatisk åtstramningspolitik. Traditionell socialdemokrati med andra ord.
Utrikespolitiskt är Labourledningens ståndpunkter dock mer dubiösa och den återkommande debatten om antisemitism svärtar ner partiet. Det mått av sekterism som präglade den hårda vänstern tycks ha övervintrat. I veckans New Statesman går fackförbundet Unites ordförande Len McCluskey till attack mot högerdissidenter i parlamentsgruppen. Corbyn var emellertid själv länge en dissident, och innehar rekordet i antal gånger han röstade mot partilinjen.
Vid Tony Blairs valseger 1997 var vänstern inom vänstern sedan länge marginaliserad och bortkopplad från inflytande. Men den övervintrade. Tills nu.
Maktskiftet i Labour är oåterkalleligt. Thatcher gjorde på sin tid om det tidigare försiktigt konservativa Tory till ett hårdfört nyliberalt avantgarde. Tony Blair omvandlade Labour till New Labour och vandrade på den tredje vägen. Båda med fast och närmast brutal hand. Jeremy Corbyn styr lika hårt vänsterut. I alla tre fallen kan man tala om ett regimskifte snarare än partiledarbyte.
Mot alla odds framstår Jeremy Corbyn nu som en möjlig premiärminister om några år. Men det är inte någon raksträcka till Downing Street. Labours framgångar beror också på att Tory för närvarande har en svag partiledare och internt är djupt splittrade. Brexit är fortfarande ett politiskt vågspel och ett stort orosmoln. Det skakar i maktsystemets fogar i Westminster. Samtidigt är Tory ett av Västeuropas äldsta och mest framgångsrika politiska partier. Eller har åtminstone varit. Lokalvalen i England visar att Tory ingalunda kan räknas ut.
Nästa val blir inte en repris på förra årets parlamentsval. Tory kommer med stor sannolikhet byta ut Theresa May och ledas av en möjligen mer färgstark person. Jeremy Corbyn däremot förblir partiledare. Labour är i dag ett starkt oppositionsparti med ett pånyttfött självförtroende. Veckans lokalval antyder att partiet har långt till att vinna nästa val. Efter valförlusten 1979 var Labour i opposition i 18 år. I år är det 8 åtta år sedan Gordon Brown förlorade valet och New Labour gick i graven.
Nästa val avgör vad det kommer att stå i historieböckerna om vår tids Labourpolitiker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
