Det var en märkbart nöjd, ja nästan lycklig, Lars Ohly som klev upp på Kungsträdgårdens scen under Vänsterpartiets 1 maj-firande i lördags. Inte bara flockades närmare 15 000 personer framför scenen – de rödgröna hade dagen före ökat gapet till alliansen i den av tradition så viktiga sista aprilmätningen av opinionsläget.
Ohlys glädje är fullt förståelig. På många sätt har Vänsterpartiet allt att vinna på det rödgröna samarbetet. Kamrat fyra procent har för första gången någonsin en verklig möjlighet att påverka politiken inifrån maktens absoluta centrum, det vill säga med ministerposter i händelse av en rödgrön valseger.
Nog för att man de senaste perioderna med socialdemokratiska regeringar i praktiken åtminstone delvis har kunnat påverka till exempel budgetuppgörelser: men den här gången får man vara med från början. Att Vänsterpartiet är en del av samarbetet märks tydligt i de rödgrönas gemensamma utspel.
Partiets program för ökad social jämlikhet ger de rödgröna en air av möjlig kursändring – bort från Persson-årens visionslösa förvaltningspolitik mot en mer demokratisk socialism. Enda orosmolnet är att samarbetet ska gå alltför bra – att väljarna inte längre ser någon mening med att rösta på ett parti som till synes tycker likadant som Socialdemokraterna.
Förvandlingen från ett parti som i alla tider varit i opposition till ett som aspirerar på ministerposter, och därmed är berett att kompromissa, har dock gått förvånansvärt smidigt. Förvisso har det inte har saknats kritiska röster mot att partiet inte fick igenom medlemmarnas krav på mer långtgående skattehöjningar och ett återställande till skattetiden innan alliansen. Ironiskt nog – och talande för den förändring V har genomgått sedan de hoppade på det rödgröna tåget – är en av kritikerna förre Europaparlamentarikern Jonas Sjöstedt, som på sin aktiva tid brukade anklagas för att tillhöra partiets högerfalang.
De borgerliga röster som skräms med det vänsterpartistiska kommunistspöket behöver inte heller oroa sig för den av Roland Poirier Martinsson befarade framtida diktaturstaten. Dagens Vänsterparti liknar mer och mer ett modernt vänsterliberalt parti av europeiskt snitt, som förutom generösa trygghetssystem står på individens sida till skydd från statliga övergrepp i form av övervakning och informationskontroll. Inför kongressen i Gävle som börjar i morgon är just integritet, vid sida av jämställdhet och välfärd, de tre områden som partistyrelsen söker mandat för att driva som främsta valfrågor.
Framför allt det förstnämnda framstår som partiets stora chans att profilera sig både inom och utom de rödgröna. Trots FRA och Ipred och högröstade krav på drogtester och övervakningskameror är integritetsfrågor sorgligt eftersatta bland aktörerna inom det parlamentariska systemet.
Och med Thomas Bodström som socialdemokratiskt vallokomotiv behöver de rödgröna sannerligen frihetliga alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
