Bara timmar efter att SD-krisen briserade tog Jimmie Åkesson kommandot över hela presskåren. Han drev nyhetsreportrarna framför sig som en skock nyklippta får.
Förra veckan avslöjades först hur sverigedemokraten Erik Almkvist sorterade ”riktiga svenskar” efter hudfärg. Sedan hur han och Kent Ekeroth beväpnade sig med järnrör för att slå in revbenen på en person de beskrev som ”blatte-lover”.
De första reaktionerna på bilderna där de fumlade omkring med sina järnrör blev häpnadsväckande lama. I Dagens Arena skrev jag: ”Förväntningarna på hur sverigedemokratiska politiker uppför sig är av naturliga skäl låga, men det får inte innebära att de ges positiv särbehandling i offentlig debatt”.
Det verkar som att mina farhågor har besannats. Efter de första timmarnas tumult tog Jimmie Åkesson kommandot över hela presskåren. Han drev nyhetsreportrarna framför sig som en skock nyklippta får. Tio dagar senare är det dags att ställa frågan vad som är mest oroväckande: själva filmbilderna eller hur de togs emot.
Kritiska frågor ställdes, men försiktigt och fick därför inga svar. Hade Jimmie Åkesson sett hela filmen? Kan man acceptera män med järnrör i politiken? Kommer de lämna riksdagen? Varför tänker de sitta kvar? Anser de att det finns medborgare som är ”mer svenska” än andra och i sådant fall på vilket sätt? Jag har fortfarande inte hört några trovärdiga svar.
Man kan tycka illa om så kallade mediadrev. De fördummar samhällsfrågor och skadar människor, men de tvingar också fram svar och åtgärder från de som pressas. Vi minns dem: jakten på nyutnämnda statsråd som vägrat betala tv-licens, Mona Sahlin och kontokorten, förra årets belägring av Socialdemokraternas partihögkvarter under Juholtaffären, reportrarna utanför Laila Freivalds lägenhet.
Att två framträdande riksdagsledamöter beväpnar sig med järnrör är en lika stor, kanske större, politikerskandal än någon av de uppräknade. Men var fanns de campande tv-teamen den här gången? Var brann lägereldarna? Var sprang upphetsade reportrar i flock med sylvassa frågor? Varför slocknade hungern att ställa dem mot väggen, utkräva ansvar och driva dem mot stupet?
Drev är sällan trevliga. Men min fråga är varför SD:s politiker verkar ha behandlats annorlunda än andra i samma situation. Det var plågsamt att under veckan följa Ekots ultraförsiktiga Pontus Matsson. Han gjorde som de flesta: ägnade sig åt partiets inre maktspel. Den övergripande frågan i media blev den minst intressanta: vinner eller förlorar de i opinionen? Efter söndagens Agenda, som Johan Croneman i Dagens nyheter beskrev som platt fall och enkel framgång för Jimmie Åkesson, avvecklades affären Ekeroth och Almkvist. Det skulle vara intressant att veta hur public service egentligen tolkar sitt demokratiska uppdrag i skuggan från männen med järnrören.
De som under veckan ändå följt upp med insiktsfulla artiklar är ledar- och kulturskribenter, som Erik Helmerson, Malin Ullgren, Martin Jönsson och (som vanligt) den ovärderliga redaktionen på tidskriften Expo. De har gjort sitt jobb. Problemet verkar ligga hos nyhetsjournalisterna och de politiska reportrarna. Är de rädda för Jimmie Åkesson?
Det finns anledning att citera SvD:s nya kulturchef Martin Jönssons artikel: ”Den enda rimliga tolkningen är den här: vi har varit alltför försiktiga. Alltför politiskt korrekta, för att använda den rasistiska nätmobbens mest populära begrepp. Vi har, sedan SD tog sig in i riksdagen, varit så noga att respektera det demokratiska beslutet från folket, att vi blivit för försiktiga i granskningen av vad partiet egentligen står för. Därför har de i alltför hög grad behandlats som ett parti bland andra.” Det som tappats bort är ”den hårda granskningen”, konstaterar han.
För Sverigedemokraterna verkar konsekvensen av skandalen bli marginell. Frågorna förblir obesvarade. Männen med järnrör sitter kvar i riksdagen. En konkurserfaren ICA-handlare har blivit ekonomisk-politisk expert, och ännu en profilerad islamofob har ersatt Ekeroth som rättspolitisk talesperson.
Jimmie Åkesson är säkert nöjd. Ska vi andra också vara det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
