Debatt Det är dags för de partier som säger sig värna det europeiska samarbetet och dess demokratiska värden att sänka abstraktionsnivån och bli konkreta, skriver Amanda Beckman.
Frågor om välfärdspolitik, skattepolitik eller andra ekonomiska ämnen verkar inte vara relevanta i debatten inför valet till Europaparlamentet. På sin höjd diskuteras frågor som rör frihandel och dess villkor, eller hur den svenska modellen påverkas av EU-lagstiftning. Men faktum är att en mer ambitiös ekonomisk politik är möjlig på europeisk nivå. Att ens undersöka möjligheten är ett steg på vägen för att unionen ska kunna förverkliga Romfördragets löfte om att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för sina medborgare.
Men låt oss leka med tanken. Manifestet ”Democratization of Europe” (initierat av en grupp där bland annat den välkända nationalekonomen Thomas Piketty ingår) låter oss göra just detta. I manifestet uppmanas EU att föra en mer aktiv skattepolitik, vilket kopplas till skyddet av demokratin.
En gemensam skattepolitik skulle kunna skapa ett mer solidariskt EU
De menar att frånvaron av mer sociala ambitioner inom den europeiska politiken är direkt skadlig och spelar populistiska rörelser i händerna. Den växande högerpopulismen kräver ett politiskt nytänkande från de som värnar demokratin.
Och det är precis vad manifestet gör. De lägger fram förslag om en gemensam europeisk skattepolitik som de menar skulle vara ett viktigt steg på väg mot att råda bot på strukturella underinvesteringar i offentlig sektor, ökad ekonomisk ojämlikhet, eskalerande klimatförändringar och integrationsproblem. Samtliga är utmaningar som europeiska länder gemensamt står inför, som ingen kan lösa på egen hand. En gemensam skattepolitik skulle kunna skapa ett mer solidariskt EU, genom att de som har gynnats av globaliseringen också bidrar mer till finansieringen av välfärd och infrastruktur.
De föreslår därför vad de kallar ”en budget för demokratisering” som skulle innebära ökad beskattning av storföretag, och ge dem möjlighet att bidra till den europeiska välfärden. Det innebär också att öka den progressiva beskattningen inom unionen.
Förslag på fyra gemensamma europeiska skatter:
- Beskattning av storföretagens vinster.
- Inför en skatt på höginkomsttagare (de med en årsinkomst på mer än 2 miljoner kronor).
- Inför en skatt på de största förmögenheterna, exempelvis över 10 miljoner kronor.
- Inkomster från utsläppshandel.
Förslagen skulle tillsammans kunna leda till en ambitiös gemensam budget på 4 % av BNP som kunde investeras i forskning, utbildning och högre utbildning, välfärdssystemen, finansiera utbyggda integrationsprogram och stöd till dem som omfattas av klimatomställningen. Det skulle inte bara ge utrymme för EU att kompensera medlemsstater för att minska regressiv beskattning som belastar löner och konsumtion, utan också minska ojämlikheten inom länder och investera i framtiden. I implementeringen av dessa skulle medlemsländerna samtidigt behöva ha en hög grad av flexibilitet, men ett enskilt medlemsland skulle inte kunna sinka ramverket i sin helhet.
En sådan ambitiös skattepolitik skulle självklart kräva nya regelverk på EU-nivå. I dagsläget deltar inte EU direkt i beslut som rör skattepolitiken. Samtidigt har EU redan idag en indirekt inverkan på skattepolitiken redan genom en samordnande roll för både bolags- och inkomstskatter.
Det är uppenbart att implikationerna av dessa förslag skulle vara oerhörda för den nationella ekonomiska politiken och att det skulle finnas stora svårigheter med att genomföra det. Men det är tydligt att försvaret av det europeiska samarbetet och dess demokratiska värden och institutioner inte enbart kan ägna sig åt abstraktioner, utan även måste åtföljas av förslag på ekonomiska reformer för ett mer solidariskt Europa.
Amanda Beckman, student
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
