Löftet om att inga ska sägas upp i vården blev vagt i samma stund som det uttalats.
Sjukvården i Sverige är i kris. Den höga inflationen har ökat regionernas kostnader kraftigt och regeringen har hittills valt att inte skjuta till de resurser som krävs. Över hälften av landets regioner varslar nu personal, anställningsstopp införs och tusentals vårdanställda är berörda. Bara Region Värmland varslar 10 procent av sin personalstyrka. I Region Skåne motsvarar underskotten två fullt bemannade sjukhus.
Att vi skulle hamna här var uppenbart redan hösten 2022, då regeringen la sin första budget. Regioner kompenserades då enbart för en tredjedel av kostnadsökningarna. Tack vare att en del pandemiöverskott kunde rullas över blev underskotten förra året inte fullt lika kännbara, men i år, då den andra regeringsbudgeten som inte kompenserar för inflationen är lagd, är nedskärningar ett faktum.
En otillräcklig resurstilldelning från statens håll vältrar över kostnaderna för välfärd på kommunerna
Hur finanspolitiken hanterar behoven i välfärden i allmänhet och vården i synnerhet kommer att vara avgörande för hur djup lågkonjunkturen faktiskt blir. Var femte anställd på svensk arbetsmarknad arbetar inom offentlig sektor. Åtstramningar får alltså inte bara stora konsekvenser för kvaliteten på välfärden som vi alla beror av, utan även för arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen i stort.
Vad säger då statsministern? ”Vi följer utvecklingen.” ”Vi är beredda att agera.” Så agera!? Många hoppades nog att statsministern menade allvar när han i helgens TV4-soffa uttalade att ingen vårdpersonal ska sägas upp. Var detta ett besked om att det skulle komma en extra-ändringsbudget för att rädda sjukvården? En paus senare och statsministern var plötsligt inte lika tydlig.
En otillräcklig resurstilldelning från statens håll vältrar över kostnaderna för välfärd på kommunerna. Många lokalpolitiker har redan varit tvungna att höja kommunalskatten för att åtstramningen inte ska bli lika kännbar. Detta ökar ojämlikheten mellan olika kommuner. Redan i dag har glesbygdskommuner med en åldrande befolkning oftast en högre kommunal skattesats än storstadskommuner. Samtidigt riskerar de lokala skatteintäkterna att minska i takt med att arbetslösheten ökar.
För att människor i hela Sverige ska ha likvärdig tillgång till välfärd som skola, vård och omsorg måste kommuner och regioner få mer resurser än i dag, och de behöver långsiktiga planeringsförutsättningar.
Därför behövs inte bara krispengar här och nu. De generella statsbidragen behöver både höjas permanent och därefter indexeras så att det sker en automatisk årlig uppräkning av statsbidragen i relation till den allmänna pris- och löneutvecklingen och demografiska behov.
Frågan om att indexera statsbidragen har varit aktuell förut, men den blir akut i och med den höga inflation som varit. Allt annat än en indexering av statsbidragen är i praktiken en besparing, om inte staten kliver in med kraftiga tillskott. I avsaknad av en indexering och/eller en aktiv välfärdspolitik uteblir de resurser som krävs. Det är det vi nu ser.
Indexerade statsbidrag skulle ge en ärligare debatt om vårdens resurser, så att ministrar inte bara kan vifta med miljardsatsningar som i praktiken inte är några reala satsningar, utan bara en något mindre besparing än annars. Det förtjänar väljarna, och inte minst den vårdpersonal vi är så beroende av.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
