Var är politiken för jämställdhet?

Ur jämställdhetssynpunkt är förbättrade möjligheter till heltidsarbete en fördel. Det är en av alla saker som står i bilagan om ekonomisk jämställdhet som tillhör årets statsbudget. Texten är klargörande. Regeringens icke-politik utan omfördelande ambitioner är sällan så tydlig.

Det har egentligen inte hänt mycket sedan förra årets bilaga. Men att den i stort sett bara innehåller kända missförhållanden minskar inte impulsen att dunka huvudet i väggen. Arbetslinjen styr analysen av ojämställdheten. Därför är att öka heltidsarbetet centralt. Att betydligt fler kvinnor än män deltidsarbetar förklaras främst med att många kvinnor har svårt att få heltidstjänster av sina arbetsgivare. Den näst vanligaste orsaken är kvinnors omsorg för familj och anhöriga.

Orsaksbeskrivningen av kvinnors deltidsarbete är som bortblåst i förslagen till lösningar. Det förs inte fram några förslag om hur arbetsgivare ska förmås erbjuda heltid. Inte heller diskuteras hur män ska stimuleras ta mer ansvar för sina närmaste eller behovet av god kvalitet av vård och omsorg.

I huvudsak är lösningen jobbskatteavdraget. Trots att det erkänns att avdraget gynnar män som grupp mer än kvinnor (eftersom mäns löner är högre) sägs kvinnor på sikt vara jobbskatteavdragets stora vinnare. Eftersom de arbetar mindre stimuleras de mer.

Det är minst sagt cyniskt. Enskilda kvinnor ska gå upp i arbetstid hos arbetsgivare som satt det i system att främst erbjuda deltidstjänster. För de kvinnor som arbetar deltid ofrivilligt avskaffades dessutom för några år sedan möjligheten att få a-kassa på deltid. En annan typ av stimulans än, låt säga, Rut-avdraget.

Resonemangen brister på område efter område. Regeringen klappar sig själv i ryggen över att uttaget av sjukförsäkring är mer jämställt, utan att gå in på att en stor majoritet av dem som utförsäkrats är kvinnor. Det ojämna uttaget av föräldrapenningen beskrivs för vilken gång i ordningen som ett problem. Samtidigt har Försäkringskassan inte längre i uppgift att arbeta för att föräldrapenningen ska fördelas lika mellan föräldrar.

Förra året tillsatte regeringen en utredning strax efter att budgeten presenterats: Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Hittills imponerar varken direktiven eller arbetet. De har på tio månader endast haft ett möte. Bland deras uppgifter finns att sammanställa tidigare forskning (alltså utreda det som vi redan vet) och hur det ska bli möjligt för kvinnor och män att göra informerade val. Knappast se över strukturella skillnader.

Det eviga utredandet av ojämställdhet har mer gemensamt med sabotage än reformer. Även i höst har en utredning tillsatts. Nu handlar det om män och jämställdhet.

För att försöka se en ljuspunkt ingår det i utredaren PM Nilssons uppdrag att se över mäns förhållningssätt till jämställdhet. Förhoppningsvis innebär det en granskning av män med makt som känner stark oro inför ett samhälle i förändring. Samt vad som krävs för att stoppa det omfattande feministhatet. Men risken är överhängande för att det blir ännu en utredning som utreder vad vi redan vet. Energi som i stället borde läggas på att göra politik.