Var är politikerna, Stockholm?

När flyktingarna kom möttes de av en våg av solidaritet. Men var fanns stadens politiker? Kontrasten mot andra huvudstäder är slående.

Stockholm blev inget undantag. När flyktingarna kom möttes de av en våg av solidaritet. Frivilliga lämnade vardagens rutiner för att hjälpa till. Kyrkor och moskéer öppnade sina portar för sovplatser, samtal och vila. Människor med egna erfarenheter av flykt gjorde enorma insatser.

Det kändes som en mänsklig revansch för ett land där 17 procent sympatiserar med ett omänskligt parti.

Men något fattades. Var fanns stadens borgmästare? Ja, varför var det så tyst från den rödgröna koalitionens ledare? Kontrasten mot andra huvudstäder var slående. I Wien verkade den politiska ledningen stå på barrikaderna, hälsa flyktingarna välkomna, diskutera akuta utmaningar och innesluta alla i en stolthet över att kunna klara – eller åtminstone försöka klara – situationen.

Där kom solidariteten inte bara från aktiva medborgare, utan även från politikerna. I Stockholm verkade de uppslukade av den egna Stadshusplaneten.

Det var inte bara orden som saknades. Det krävdes nödrop i radionyheterna från olika organisationer om att de behövde support innan Stockholms kommun vaknade upp. Bland trötta frivilligarbetare verkade en känsla av övergivenhet sprida sig. De pekade på allt från enkla behov som extra sophämtningar och bussar till större ansvar för samordning.

Var fanns Storstockholms kommuner, landstinget, myndigheterna? Egentligen borde det varit enkelt. De som anlände behövde tak över huvudet några få nätter. Några behövde träffa en läkare för akuta skador eller sjukdomar. Alla behövde dusch, mat och vatten. Och alla frivilliga behövde åtminstone ett stort tack.

Storstockholms krisberedskap visade sig vara hög bland medborgarna, men trög bland politiker och tjänstemän. Stadshusplaneten behöver kanske lite egna busslinjer till verkligheten?

Den tillspetsade situationen har uppenbarat ett stort socialdemokratiskt problem i Stockholm. Bristen på offentligt ledarskap. Frånvaron av uttrycklig vilja. Osynligheten. Hur många vet ens att stadens borgmästare heter Karin Wanngård? Och finns det någon som kan identifiera henne på bild?

Skillnaden mot Göteborg och Malmö är märkbar. Där finns den politiska ledningen närvarande i både den lokala och nationella debatten. De står upp för sina städer. De förstår att demokrati handlar om samtal och politisk närvaro. Och de vet att den sker genom media.

Nu närmar sig vintern och nästa stora krisfråga. Stockholms rödgröna majoritet har haft ett helt år att hitta praktiska lösningar på var olika fattiga EU-migranter, i synnerhet de som tigger, ska kunna bo. De som samlas kalla nätter på torg, längs trottoarer och i parker måste avhysas. Men vart ska de ta vägen? Har Karin Wanngård löst problemet? Har hon ens något att säga till alla oss som undrar?

Kan vi få lite politik i Stockholm, please.