Ett EU som bråkar om budgeten samtidigt som allt fler länder faller djupare ner i arbetslöshet och fattigdom. En icke-existerande klimatpolitik som hotar både jorden och mänsklighetens överlevnad som vi känner den. Nästan dagliga massmord i inbördeskrigets Syrien.
Bortom järnrörsridån är det en dramatisk politisk vinter som står framför oss, inte minst med höga opinionssiffror för Sverigedemokraterna och en omfattande varselvåg som av allt av döma än så länge bara börjat att rulla.
Dessvärre är det oklart hur regeringen Reinfeldt tänker bemöta samtiden. Inför det viktiga klimatmötet i Doha skickas miljöminister Lena Ek fram för att slå på trumman för en ”svensk klimatpolitik”. Att Sverige sedan borgerlighetens maktövertagande ökat sina utsläpp – och att Eks förslag skulle kräva tre jordklot – är tydligen inget hinder för journalistkåren.
På samma sätt förnekar jämställdhetsminister Nyamko Sabuni den verklighet SCB beskriver och hon hävdar, felaktigt, att löneskillnader mellan män och kvinnor minskat sedan 2006. Samtidigt går näringsminister Annie Lööf till angrepp mot sig själv i direktsänd teve.
Statsministern lyser med sin frånvaro. Hur vill Fredrik Reinfeldt tackla arbetslösheten? Varför motsätter han sig en solidarisk EU-politik? Varför anser han sig stå över klimathotet? Hur motiverar han den nedmonterade jämställdhetspolitiken? Den ökande skaran arbetslösa som efter regeringens ”reformer” av a-kassan köar på kommunernas socialkontor? Hur vill han bekämpa rasismen, inte minst bland de närmare tio procent som uppger sig stödja Sverigedemokraterna?
Ibland förleds man att tro att det fortfarande är Socialdemokraterna som regerar landet. Det finns en slags besatthet av socialdemokratin där Sveriges journalistkår fortfarande tycks betrakta den som maktens yttersta centrum. Ena dagen beskylls de för att inte ha en färdig politik på olika områden, nästa för de politiska förslagens själva utformning.
Kanske är det inte så konstigt, S långa maktinnehav tillsammans med en dominerande borgerlig och liberal press har präntat in djupgående reflexer hos fler än nyhetsjägarna själva.
Även public service lider av S-sjukan. Förra helgen ägnades den annars så ypperliga Lördagsintervjun i Ekot åt Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv. Samtalet dominerades av Bäckströms åsikter om SAP:s syn på vinster i välfärden. Inte ett ord om att även borgerliga väljare vill reglera vinstuttaget, tillsammans med själva regeringen. Eller hur näringslivet ser på regeringens hållning i tider av stora ordernedgångar för den exportberoende svenska industrin.
Dagen efter var det dags för Löfven att grillas i Agenda under rubriken ”Varselvåg, krisavtal och nedskärningar. Vad vill oppositionsledaren denna mörka höst?”.
Den äldsta av pr-klyschor låter förvisso förstå att all reklam är bra reklam, och socialdemokratin är säkert nöjd med att även i opposition behandlas som regeringsparti. Inte heller lär Fredrik Reinfeldt ha något emot att puttra vidare i tystnad, medan ministrarna från regeringens småpartier skickas fram för att bättra på sina sviktande opinioner.
För alla andra är det inte särskilt roligt alls. Demokratin kräver ett fungerande offentligt samtal där frågekanonerna riktas åt rätt håll – uppåt, mot den verkliga makten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
