Det skrivs i spalterna om Miljöpartiet som ett framgångsparti. Men medvinden är egentligen ganska svag. Och resultaten bräckliga. Läget i Europa kan snabbt kasta om alla välbekanta mönster.
Det finns två enkla förklaringar till Miljöpartiets starkare ställning. Den ena är att de inkluderat allt fler politikområden i sitt arbete. Partiets största framgångar på senare år har räknats in i flykting- och invandringspolitiken. Först när de pressade Socialdemokraterna till eftergifter under skandalerna med de apatiska flyktingbarnen. Och nu senast i uppgörelser med Moderaterna om migrationsfrågor. Sverige är i dag ett land som går mot strömmen och vill öka invandringen.
Under kongressen talade Gustav Fridolin med störst intensitet om tidspolitik och bostadsbyggande. Processen kommer fortsätta.
Den andra förklaringen är att Miljöpartiet under Eriksson och Wetterstrand lade sig entydigt till vänster om politikens mittpunkt. Undersökningar visar att en stor majoritet av deras väljare identifierar sig som vänster. Man kan anta att många av dem i höstens val hellre såg en rödgrön regering än ett starkt Miljöparti.
Även på den punkten verkar Gustav Fridolin och Åsa Romson följa i 2000-talets upptrampade Miljöpartispår.
Men vad händer när partiet på så vis ”normaliseras” in i partipolitikens trygga spel? I vår, när japanska kärnkraftverk havererade, var Miljöpartiet häpnadsväckande tillbakadraget. Finns det någon enda miljöfråga där de fortfarande är riktigt halsstarrigt radikala? Systemkritiken, de moraliska kopplingarna mellan politik och liv, verkar ersättas av luftig livsstilsidyll.
I Europa är nu ett helt nytt spektrum av konservativa på frammarsch i skuggan av finanskrasch och eurokris. Liberaler samarbetar med invandringsfientliga partier. EU:s kärnvärden utmanas. I Tyskland har Socialdemokraterna beslutat att inte utesluta rasisten Thilo Sarrazin. Det mångkulturella förklaras som en avslutad epok. Men i Madrid har unga människor samtidigt börjat protestera, med Tahrirtorget som förebild, mot orättvis krisbekämpning och konservativa värderingar.
Europa är på väg in i ett oförutsägbart samhällstumult. Sverige kommer dras in. Konsekvensen är nämligen att europeisk politik blir allas angelägenhet. Europa är Fridolins och Romson största uppdrag. Om de vågar det nödvändiga – att äntra Europa och Unionen som politiskt slagfält – kan de bryta helt ny mark och bli radikalismens första riktigt moderna parti. Men det är inte förenligt med den nationella och provinsiella mittpolitikens försiktiga ”normalitet”. Det kräver motsatsen: mod och intellekt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
