Kollektivtrafik Alla möjligheter att förändra samhället åt det bättre finns, men tydligen ”är det inte regeringens ansvar”. Säg bara att ni inte bryr er. Regeringens tafatthet och politiska ovilja ingjuter bara hopplöshet.
SVT har i en serie reportage gått igenom prisutvecklingen på bensin och i biljettpriserna i kollektivtrafiken. Sedan år 2000 har bensinpriset stigit med 91 procent och biljettpriserna i kollektivtrafiken med 161 procent. Det borde väcka vrede, protester och krav om politisk handling för billigare kollektivtrafik.
Så vad gör då regeringen åt detta? Jo, de lägger över 7 miljarder kronor på sänkta bränslepriser och ökade skatteavdrag för den som tar bilen till jobbet. Samtidigt slopar de reformer som gynnat kollektivtrafiken för över en miljard kronor. När bostads- och infrastrukturministern Andreas Carlson får frågan om inte kollektivtrafikresenärerna påverkas negativt av de höga biljettpriserna svarar han helt enkelt, ”det är inte regeringens ansvar”.
Vill vi sänka biljettpriserna i kollektivtrafiken är det bara att skjuta till mer skattemedel
Det är bara ett annat sätt att säga ”vi bryr oss inte”.
Av alla regeringens ministerposter är bostads- och infrastrukturminister den roll som jag tänker mig är den roligaste att ha. Tänk att få presentera satsningar som förbättrar situationen i den kanske viktigaste av alla politikområden, bostadsfrågan. Eller att få inviga järnvägsbyggen, broar och kommunikationsinvesteringar som underlättar människors vardag och skapar tillväxt i ekonomin.
Men nej, vare sig regeringen eller Andreas Carlson verkar vara intresserad av det.
Deras totala oförmåga till politisk handling gör mig både uppgiven och hoppfull. Uppgiven för att det är just den här känslan av omöjlighet och att ingenting går att förändra som under de senaste årtiondena har satt sig i en stor del av befolkningen. Men jag känner mig samtidigt hoppfull eftersom det knappast kan finnas en enklare tid att vara i opposition.
För vad som behövs vet vi redan.
Vill vi sänka biljettpriserna i kollektivtrafiken är det bara att skjuta till mer skattemedel. Vill vi bli av med bostadsbristen måste vi bygga fler bostäder, det kräver ökade byggstöd och statlig styrning. Vill vi att tågen ska gå i tid krävs mer resurser till järnvägsunderhåll och att vi får ordning på alla underleverantörer. Det är enkelt, men det är inte prioriterade områden av Tidöregeringen.
Vad Andreas Carlson och resten av Tidöregeringen egentligen vill är oklart. För den som vågar ta ut en riktning och ingjuta hopp om en bättre framtid är det närmast öppet mål. Frågan är vem som tar upp bollen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
