I Israel ökar protesterna mot den egna regeringens politik, och risken för nya våldsamheter är stor. Men omvärlden är påfallande tyst.
Ett antal veckor av demonstrationer mot Netanyahus regering i Israel kulminerade på onsdagen i en ”dag av störningar” (Day of disruption). Huvudvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem blockerades av demonstranter med slogans som ”Israel är ingen diktatur” och ”Israel är inte Ungern”. De viftade med blåvita israeliska flaggor.
Den extreme polisministern Itamar Ben-Gvir kallade demonstranterna för anarkister.
Det är de inte. De är Israels mest demokratiskt sinnade, som tror på idén om jämlikhet och demokrati.
Än så länge har den här rörelsen inte fått något stort gensvar internationellt.
Var finns de svenska socialdemokrater som för några årtionden sedan kämpade för att Israel borde bli två stater, en judisk och en palestinsk?
Nu vill Benjamin Netanyahus nya högerregering skrinlägga alla visioner om en tvåstatslösning.
Nio nya olagliga bosättningar släpptes fram häromdagen. En regeringsföreträdare har talat om ett mål på 10 000 nya judiska hem. Västbanken ska kallas Israel. Palestinier som anses vara terrorister ska kunna deporteras, oklart vart. Polisen får förbjuda alla palestinska flaggor på offentlig plats.
Den nya regeringen ger parlamentet, Knesset, möjlighet att med enkel majoritet upphäva beslut som högsta domstolen fattat. Eftersom Israel saknar en formell konstitution har HD varit betydelsefull för att balansera den politiska makten.
Israels president Isaac Herzog har varnat för att förändringarna på det rättsliga området kan ”skada Israels moraliska kompass”. Vad sägs om att politiker som dömts för skattebrott nu ska tillåtas sitta i regeringen? Och lagändringarna gör att regeringschefen själv, Benjamin Netanyahu, som hotas av att dömas för korruptionsbrott, nu av många bedömare tros kunna gå fri.
Flera av de nya israeliska ministrarna har uttalat sig för att inskränka HBTQ-personers rättigheter. En tanke är att sådana inte ska ha rätt till offentlig sjukvård.
Det ligger nära till hands att tro ett den allt mer repressiva israeliska regeringen kommer att framkalla ett ökat våld mellan olika befolkningsgrupper.
Vid en israelisk raid i Nablus nyligen för att straffa tre palestinska stenkastare dödades elva personer, däribland ett par gamlingar, och 80 skottskadades. Att så många vanliga palestinier hela tiden stryker med är en bild av att Israel glömt bort människors lika värde.
Förra året slogs rekord när det gäller dödsoffer. Netanyahus svar på att sju judar nyligen mördades var att släppa alla begränsningar för vapeninnehav.
Kanske blir det därför en tredje intifada, alltså ett mindre krig mellan judar och palestinier.
Vare sig amerikanska eller svenska politiker tycks längre, som förr i världen, tro att Israel går att påverka. Så omvärldens reaktioner på högervridningen är bitvis rätt matta.
En vanlig reflektion, speglad i demonstrationerna, är att Israel är på väg att bli som Ungern och Polen, med en konstig syn på rättsväsendet.
Men för många israeler handlar det om något större, att själva demokratin står på spel.
Det har om inte annat framgått av upprörda röster bland de tiotusentals som demonstrerat på gatorna mot den nya regeringen. Knesset har haft slagsmål mellan ledamöterna.
Ordet ”fascist” nämns när Jerusalem Posts chefredaktör Yaakov Katz ska beskriva en av de nya makthavarna. Och den tidigare premiärministern Yair Lapid har förklarat att han inte vill bo i ett odemokratiskt samhälle.
Efter 25 år av starkt stöd för Israel bröt nyligen Barcelona alla förbindelser. Borgmästaren Ada Colau skrev i ett brev till Netanyahu att man inte längre kunde vara tyst.
Så är det. Om människovärdet bit för bit överges måste man reagera.
Björn Elmbrant är journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
