Valutgången innebär att politikerna fått sin beskärda del av folkligt missnöje. Men mycket av det som gått fel är faktiskt också mediernas ansvar.
Oerhört mycket sändningstid och spaltutrymme har under valrörelsen ägnats åt politiken som spel. Det har kommenterats stup i kvarten om vem som vann olika debatter, medan politikens innehåll ofta kommit bort.
Massor av valdebatter har till exempel handlat om vårdköerna, men att ett växande antal svenskar genom privata försäkringar skaffat sig gräddfiler till vård har sällan nämnts.
Vidgade klassklyftor som upprört många har också nästan saknats helt i medierna. Först efter valet dyker frågorna upp, när till exempel den tidigare statsministern Göran Persson i radion lyfter fram att den försummade fördelningspolitiken betytt mycket för hur de bortglömda och undanskuffade röstade.
En annan föredetting, Fredrik Reinfeldt, har med rätta hävdat att medierna haft en för mörk rapportering av tillståndet i Sverige. Vi har ju full fart i ekonomin, lägre arbetslöshet, tydliga framsteg i integrationen av nyanlända, men mediernas bild under valrörelsen har bitvis varit ett samhälle i sönderfall.
Förmodligen ser vi här hur de stora tidningarna och public service smittats av de sociala medier som domineras av högerpopulismen.
Förmodligen ser vi här hur de stora tidningarna och public service smittats av de sociala medier som domineras av högerpopulismen. Där kan små gruppers åsikter massproduceras för att ge sken av att ett flertal anser att Sverige skulle vara en krigszon, där skottlossningar, våldtäkter och otrygghet breder ut sig.
Här finns problem som inte ska förnekas, men är de lika stora som alarmistiska medier velat förkunna?
Man kan gissa att redaktionschefer och enskilda journalister på etablerade medier halkat med för att de känt pressen på sig att inte sammankopplas med PK-eliten, de politiskt korrekta. Men det är vanskligt.
Danmark visar att anpassning gör att plötsligt inga andra åsikter än extrem nationalism accepteras. 30-talshistorien berättar att den borgerlighet som vill oskadliggöra auktoritära rörelser genom att bjuda in dem till makten bäddade för demokratins fall. Och medier, som istället väljer en kritisk granskning av allt tokigt som sägs, riskerar ofta att bara sprida det tokiga vidare, på bekostnad av utrymme för viktigare saker.
Anpassning eller motstånd, vad medierna än valt är resultatet detsamma: en stor överskattning av Sverigedemokraterna och deras kärnfråga, migrationen.
Vintern 2017/18, från november till januari, fanns invandringsfrågor med i åtta av fjorton upplagor av SVT Agenda. Ändå kom flyktingar/migration bara på åttonde plats i vad väljarna tyckte var viktigast i SVT:s eftervalsundersökning. TV4:s politiske expert, statsvetaren Marcus Oscarsson, skrev på Facebook fyra dagar före valet att SD mycket väl skulle kunna ta 31,4 procent av rösterna. Han högg i sten med 13,8 procent.
Stora misstag har alltså skett, men ansvar utkrävs inte. Nu mumlar visserligen mediernas kommentatorer om att huvuden kan komma att rulla i partierna. Däremot saknas fortfarande den stora, nödvändiga självkritiken av medierna själva för att ha medverkat till dagens situation.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
