Var inte dumsnål, Magdalena Andersson

ledare Vad är det för vits att spara och gneta om pengarna inte används när de behövs? Sveriges rekordlåga skuld ger nu Magdalena Andersson möjlighet att satsa de pengar som välfärden och klimatkampen kräver.

Sveriges statsskuld närmar sig en av de lägsta i Europa. Skulden sjunker så snabbt och är snart så liten att finansministern kan tvingas att förklara sig inför riksdagen, rapporterade nyligen SVT:s Rapport (14 mars). I år är den nere på 20,6 procent av BNP, enligt Ekonomistyrningsverket.

Vi är långt ifrån 1990-talet då statsskulden låg på drygt 70 procent av BNP och statsministern, tidigare finansministern Göran Persson(S) myntade uttrycket: »Den som är satt i skuld är icke fri.«

Statens skulder sanerades då med hårda neddragningar i offentliga sektorn. Syftet var att ta ner statsskulden och skapa handlingsutrymme. Men vad är poängen om friheten inte används när vi är i ett helt annat läge? Överskottsmålet var ju till för att pengarna skulle finnas när det demografiska trycket ökade.

Redan 2011 när alliansregeringen sålde ut statliga bolag för att betala av på statsskulden fick detta kritik av bland andra SEB:s chefsekonom som menade att pengarna istället borde investeras exempelvis i järnvägar och vägar. Då var statsskulden ungefär en tredjedel av BNP.

Förra året hade den sjunkit till 25,7 procent. Ändå betalade Sverige av på skulden med 150 miljarder. Bland annat Nordeas chefsekonom ansåg att pengarna kunde användas bättre.

De som uppoffrade sig under krisåren var lågutbildade lågavlönade kvinnor. Och de får betala även nu.

Och i år var det Swedbanks prognoschef Andreas Wallström som kallade den rekordlåga skuldandelen för »finanspolitisk galenskap» och att Sverige nu istället har möjlighet både att göra nödvändiga investeringar i välfärden och sänka skatten. Men planen är i stället att amortera ytterligare 400 miljarder under mandatperioden.

I SVT svarade finansminister Magdalena Andersson, som tidigare, att låg statsskuld är bra för den ger muskler att parera vid en eventuell ekonomisk kris. Hon var också »ganska säker« på att regeringen ska använda det utrymme som finns »enligt de budgetregler som vi är överens om i riksdagen.«

Men frågan är vad hon väntar på? Sveriges spargris fylls på, men humankapitalet och naturkapitalet är satt på svältkur. Det är som att se ett hus förfalla, samtidigt som kontot på banken växer. Revorna i välfärden är fortfarande stora, inte minst i sjukvård och äldreomsorg. Klimatskulden fortsätter växa.

De som uppoffrade sig under krisåren på 1990-talet var framförallt lågutbildade lågavlönade kvinnor. Och de får betala även nu, med sämre äldrevård, sjukvård och pensioner. Migrationen kräver stora investeringar i bostäder, utbildning, vård. Järnvägsnätet är eftersatt och lastbilstransporterna ökar.

Det tar exempelvis fortfarande sex timmar med tåg till Oslo från Stockholm. En bra järnväg bidrar till att hela landet kan leva, men dagens politiker tjafsar om kostnader för det som ska vara i decennier. Att staten dessutom vältrar över stora kostnader på kommunerna gör klimathindren ännu högre.

Staten ska se till att samhället fungerar, inte bara att staten fungerar. Det finanspolitiska ramverkets regler har blivit en dogm som hindrar ansvar för klimatet, välfärden och kommande generationer. Framtidstro kräver jämlikhet, inkomsttrygghet, bostäder, sjuk- och äldrevård, inte att bli världsmästare i att minska statsskulden.

Stora statsskulder är bara problem om räntan på skulden är mycket högre än tillväxttakten i ekonomin. Idag är statens låneränta 0,4 procent. Och tillväxttakten åtminstone 2 procent.

Så visst har vi råd. När Vårändringsbudgeten läggs 10 april finns chansen att visa en ny väg.

FOTNOT: EU:s medlemsländer ska inte ha en statsskuld över 60 procent av bruttonationalprodukten, BNP (vilket ungefär hälften av EU-länderna ändå har).