krönika Vill Vänsterpartiet bli bredare och mer tillgängligt? Svaret är väl att partiet blivit mer vänsterpopulistiskt, helt i linje med en rad teorier om vänsterns framtid de senaste åren.
Vad håller Vänsterpartiet på med? På kort tid har de enats med Moderaterna och Kristdemokraterna i flera frågor. Först var det den kontroversiella uppgörelsen om sänkta bränslepriser. Sedan en gemensam miljardsatsning på kollektivtrafiken i tisdags.
På egen hand, bör tilläggas, har de dessutom krävt en halvering av buss- och tågbiljetterna i hela landet. Och föreslagit ett underskottsmål på 1 procent av BNP, för att frigöra 700 miljarder till klimatvänliga, offentliga investeringar. Bara den här veckan.
Redan innan Nooshi Dadgostar hunnit väljas till partiordförande gav hon en rejäl känga åt identitetspolitiken
Utspelen, utskällda och folkkära på samma gång, utgår från botten och riktas mot toppen. Låginkomsttagare är de som har fått betala priset för klimatomställningen. De rika däremot, de har sluppit undan. Men nu!
Ungefär så har det låtit.
Bränsleuppgörelsen, klimatpaketet och kollektivtrafikmiljarderna. På ett diskursivt plan hänger utspelen ihop. Jag tycker att de, i överförd mening, pratar med varandra. Hur då? Ja, lägger man till formuleringar som “ En billig och bra kollektivtrafik […] för att få vardagen att gå ihop för stora delar av Sveriges befolkning“, från partiets senaste kollektivtrafikutspel, tycker jag att det inte kan bli tydligare. Det är vänsterpopulism.
Men är Vänsterpartiet säkra på det de gör?
Desto viktigare är det kanske att fråga sig vad de faktiskt gör och varför.
Enligt Nancy Fraser, filosof och politisk teoretiker, har den breda vänsterns politik och ageranden de senaste decennierna inte varit tydlig nog i sin syn på rättvis fördelning av de ekonomiska resurserna. Hon kallar det politikens fördelningsdimension. Det är främst inkomster som åsyftas, men det kan till exempel även handla om olika kommuners resursfördelning till grundskolan.
Om vänsterns ekonomiska politik har varit eftersatt, kan det motsatta sägas gälla deras fokus på politikens erkännandedimension, det vill säga samhällets erkännande av olika gruppidentiteter. Med ett ord: Identitetspolitik. Redan innan Nooshi Dadgostar hunnit väljas till partiordförande gav hon en rejäl känga åt identitetspolitiken och sa att partiet måste bli starkare i ekonomiska frågor. Och på senare tid tycks det faktiskt som om Vänsterpartiet har återgått till mer klassiska frågor som arbetsvillkor och löner. Det är alltså en medveten strategi.
Kommer den att lyckas?
För att kunna utmana den nyliberala hegemonin krävs enligt Fraser att vänstern arbetar på bägge fronter. När Vänsterpartiet säger att de vill bryta med “livsstilsvänstern” och komma bort från de individuella ställningstagandena, för att istället förändra maktförhållandena i samhället, är det att fläta samman fördelning och erkännande.
På detta sätt vill Vänsterpartiet bli bredare och mer tillgängligt. I Studio DN i torsdags spekulerades det i om partiet har slutat vara en subkultur och nu har gått och blivit mainstream. De är vänsterpopulister, skulle Linderborg och Greider säga. 2018 utkom de med boken Populistiska manifestet. Jag gissar att de är nöjda nu.
Både strategiskt och sakpolitiskt är manövern med 700 miljarder till klimatet faktiskt en god idé. Detsamma gäller de 2,5 miljarderna till kollektivtrafiken som de kämpar för i Finansutskottet tillsammans med M och KD. För att inte nämna deras allra senaste förslag: halveringen av biljettpriserna i kollektivtrafiken.
På Aftonbladets kultursida, i onsdags, adresserar Mathias Wåg en rad utmaningar för dagens vänster. Det gäller Vänsterpartiet såväl som Socialdemokraterna. Hur ska man se till att folk får råd att betala för en klimatomställning? Hur ska man lansera en omställning som även innebär en satsning på välfärden? Och hur kan man få majoritetsstöd för sin klimatpolitik?
Med den sista frågan vet jag inte, men när det gäller resten tycker jag att Vänsterpartiet är på god väg.
Sedan partiets katastrofval 2010 har man slutat försöka vara bäst i klassen. Nu ser man till att skaffa sig det stöd som krävs för att få igenom bra vänsterpolitik som gör verklig skillnad för folk.
Politiken har allt för länge handlat om vem som gör vad med vem snarare om vad man faktiskt gör.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
