När en bekants man från Senegal nyligen kom till Sverige tog det en vecka innan han blev trakasserad av en främmande människa på tunnelbanan, mitt på blanka dan. Främlingen upplyste honom och en landsman om att i Sverige pratar vi minsann svenska, och passar inte det borde de åka tillbaka hem.
Innan han kom hit hade min bekant, själv med rötter i Östafrika, försökt att varna honom. Sagt att Sverige i verkligheten är långt ifrån bilden av ett paradisiskt land där jämlikhet regerar, att han måste vara beredd att stirras på och att bli utsatt för påhopp och diskriminering. Hennes man svarade med ett gapskratt.
Efter tunnelbanehändelsen kom han hem och sa att han förstod vad hon menat.
En annan vän flyttade tillbaka till Sverige efter att ha bott i London i 13 år. Hennes största rädsla var att hennes partner skulle misstas för somalier och därmed hamna utanför samhället. I London var han engelsman och västindier, i Sverige reducerades han till ”svart”.
En man som kör buss i Stockholm berättar att han regelbundet sextrakasseras av berusade kvinnor som vill känna på hans ”stora, svarta kuk”.
Man behöver inte vara född med svart hår eller mörk hy för att veta att Sverige är ett land genomsyrat av rasism och rasistiska föreställningar. Till det finns hårda fakta om diskriminering på arbetsplatser, i krogköer, på bostadsmarknaden. De senare är de mätbara effekterna av vårt kollektiva, mer eller mindre rasistiska, medvetande. I likhet med resten av världen finns en hierarkisk föreställning om ”ras”, där människor med rötterna – långt tillbaka eller nära – i Afrika råkar mest illa ut.
Exemplen ovan kan såklart bortförklaras som anekdotisk bevisföring av den som vill fortsätta att hävda sin rätt att säga ”negerboll”, och problemet är just att alldeles för många i Sverige gör just det.
I USA, som har många problem men där förmågan att se och diskutera rasism inte är ett av dem, hade den ”slavaktion” som studenterna i Lund – framtida makthavare i samhället – ägnade sig åt varit helt oacceptabel. De ansvariga hade aldrig kommit undan med att hänvisa till att det var ”en rolig utklädnad”.
Att någon eller några dessutom sprider bilder på mannen som polisanmälde Lundastudenterna, Jallow Momodou, med photoshoppad bar överkropp, halskedja och texten ”Vår negerslav är bortsprungen” illustrerar precis hur bråttom det är att Sverige skriver in sig på antirasistiskt rehab.
En bra början är att erkänna själva rasismen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
