HÅKANS HÖRNA Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det knark för hela slanten.
Knark och sprit är ett minerat fält, såväl i det privata som i det politiska. Först en personlig bekännelse. Alkohol är jag alltmera måttlig med, den gör sig bäst i begränsade kvantiteter. När det kommer till knark är min erfarenhet lika med noll.
”Va, har du aldrig provat?” sa en förvånad och överraskad person, som jag förstås låter vara anonym, när vi pratade om saken härförleden.
I sådana lägen känner man sig som ett ufo i samtiden eller som en lantis i den lugubra metropolen – formad av en tid då kampen mot drogerna stod högt upp på den politiska dagordningen.
För i dag argumenterar många öppet för en legalisering av allehanda droger eller i varje fall för en avkriminalisering av innehav. Den restriktiva narkotikapolitik som slog igenom på 1980-talet ifrågasätts allt oftare. Den var i sin tur en reaktion på 1960-talets mer liberala tongångar. Allt går i cykler.
Jag har aldrig fördjupat mig i narkotikapolitikens detaljer, men det kanske börjar bli dags? Min grundhållning är att vara trogen medlen men trofast målen. Jag är till exempel inte säker på att kriminalisering av innehav är rätt fokus. Motståndet mot sprututbytesprogram och olika former av behandlingar av missbruk var förstås genuin och oklok dogmatism. Men samtidigt är jag övertygad om att tillgången till narkotika ökar bruket av droger.
Ofta bottnar inställningen till droger i personliga erfarenheter. Gertrud Sigurdsen som under sina år som socialminister drev på för en mer restriktiv syn på droger hade själv en son med narkotikaproblem. Och mina egna minnesbilder flimrar förbi. Unga pojkar som sniffade lim i plastpåsar, denna jakt på rus! På högstadiet rökte några av killarna och någon tjej på, de befann sig nog redan i den så kallade ”sociala riskzonen”. Vad hände med dem sedan? Och en nära vän fick en psykos som satte sin prägel på resten av hans liv.
”Hampaparaden” (Hanfparade) går varje sommar genom Berlin, det är ingen manifestation för veganmat utan den årliga marschen för att legalisera droger. Det är alltid en mångtusenhövdad församling med speciella sektioner för liberalerna, Vänsterpartiet och De gröna. Än så länge har vi ingen sådan manifestation i Sverige, men vi brukar ju ligga ungefär tio år efter kontinenten. Och ledande opinionsbildare på olika kultur- och ledarsidor ger uttryck för ett underliggande tryck på att lägga om narkotikapolitiken. Först och främst är det förstås regeringens ovilja att utreda om dagens narkotikapolitik är ändamålsenlig som kritiseras.
Carl-Michael Edenborg menade i en artikel på Aftonbladets kultursida att regeringen har förbjudit forskarna att utreda lagen, dessutom var det så att ett ”statsråd (Lena Hallengren, min anm.) utan högre utbildning styrde /…/ erfarna forskares arbete”. Mmm. Lite förakt där! Nu är det väl så att forskning (som politikerna inte kan eller ska styra) är en sak och om regeringen vill tillsätta en utredning en annan. Det är i sådana lägen man skulle önska att ledande politiker bemödade sig att skriva ett svar.
Edenborg gick också till attack mot Nils Bejerot, denne ”kommunist och läkare”, som ville ”isolera missbrukare i koncentrationsläger”. Det är inte varje dag som den kultursidan hänger ut kommunister. Till saken hör att Bejerot lämnade kommunistpartiet i samband med Sovjets invasion av Ungern 1956. Och Lisa Magnusson skrev på Dagens Nyheters ledarsida att ”Bejerot är den som bringat mest olycka och elände över Sveriges missbrukare”. Bilden här är att narkotikamissbrukarna i dag dör på grund av hans idéer. Jag som trodde att det berodde på drogerna.
Politiska skiften och kampanjer kräver ofta en motståndare som kan målas upp i dystra färger. Här är det alltså fråga om en debattör, forskare och expert som varit död i snart ett kvartssekel som fyller den rollen. Jag hade en gång en bok av Bejerot men läste den aldrig, han var aldrig väsentlig i mitt politiska universum. Jag påverkades nog mer av olika rapporter om vad narkotikabruket eller missbruket ledde till, och vad som hände runt omkring mig.
Stefan Jarls Ett anständigt liv som kom 1979, andra delen i Modstrilogin, var nog mer betydelsefull för den ändrade inställningen till knarket. I de där filmerna fick vi följa några personer genom livet, det var inte en uppmuntrande historia. En av huvudpersonerna, Stoffe, dog under inspelningen. Olof Palme tog starkt intryck och beskrev filmen som ett oerhört skakande mänskligt dokument. Det svenska folkhemsbygget visade sig vara en skakig konstruktion, nya sociala utmaningar blottlades under de här åren.
Samtidigt saknas några pusselbitar i dagens drogdebatt.
Statsvetaren och professorn i socialt arbete Björn Johnson kommer nu påpassligt nog med en bok om Bejerot, Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken (Arkiv förlag). Den sätter inte på något sätt en helgongloria på Bejerot, utan hävdar exempelvis att det inte fanns eller finns något vetenskapligt stöd för några av hans teser. Men den nyanserar samtidigt den mest vildsinta domen över denne döde man.
Bejerot var inte heller lika dogmatisk som kritiken i efterhand gör gällande. Han var inte bara fokuserad på tvång som det ibland kunde låta. Han kunde ändra sig. De höga narkotikarelaterade dödstalen brukar användas som argument mot Bejerot och den nu rådande narkotikapolitiken.
Men enligt Johnson är det inte så säkert att Sverige sticker ut jämfört med andra länder, bland annat är statistiken inte identiskt utformad i olika länder. Det är väl ungefär som med corona-dödstalen under pandemin, den har inte heller visat sig helt tillförlitlig. Och i efterhand går sammanhanget lätt förlorat.
Det som då var självklart kan i efterhand tyckas märkligt eller obegripligt. Det gäller också Bejerot och hans tid. Så kanske det kommer att vara om någon om 25 går tillbaka till vad som i dag skrivs om narkotika. På samma sätt som 60-talets syn på droger och försök med legal förskrivning av narkotika på 80-talet var ett uttryck för ”liberal” galenskap.
Men som Björn Johnson skriver var droger ett mycket mindre allvarligt problem på 80-talet än det är i dag: ”Trots detta har narkotikaproblemet inte alls den framträdande position i samhällsdebatten i dag som det hade i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.” Det är den paradoxen som förbryllar och gör mig orolig, samtidigt som kraven på legalisering blir allt mer vanligt förekommande.
I grund och botten handlar det här om konflikten mellan tvång eller frivillighet, som det hette på Bejerots tid. Eller som Björn Johnson lite tillspetsat uttrycker det, om man betraktade missbrukare som stackare eller skurk. De som tänkte i termer av ”stackare” kunde peka på det kapitalistiska samhället som skäl till att människor knarkade, ”Missbrukade människor blir missbrukare” var en av den tidens paroller.
De som valde ”skurk”-perspektivet såg här ett slags trasproletariat och ville ställa krav på de som inte gick till jobbet och drog sitt strå till stacken. Därför var det också naturligt att de som var fast i drogernas klor och inte kunde bryta sitt beroende måste tvångsomhändertas. Här låg fokus på eget ansvar och ett slags ”kräv din rätt – gör din plikt”-förhållningssätt i linje med arbetarrörelsens skötsamhetsideal som också hade sina disciplinära inslag.
På den ena sidan hade vi alltså de som ställde krav och på den andra sidan de som betonade individens frihet att göra som de själva ville. I en mer liberal och individualistisk tid och då folkrörelserna har förtvinat kanske det är naturligt att frivillighetsperspektivet har mer resonans än tidigare. Möjligen finns ett eko av den här spänningen i synen på dagens gängkriminalitet, är den ett uttryck för segregation och socioekonomiska klyftor eller finns ett eget ansvar och är det rätt att ställa krav?
Johnson menar väl att Bejerot hade båda dessa perspektiv, men att debatten under 80-talet radikaliserades och med den Nils Bejerot, så att fokus allt mer hamnade på tvång mot unga och vuxna enligt de lagrum som politikerna beslutade om. Det har kommit flera kritiska vittnesmål om vad som hände på exempelvis de olika Hasselakollektiven. Det går förstås inte att bestrida de här berättelserna. Men andra har andra upplevelser, för dem blev kollektiven en frigörelse från drogerna. Den här behandlingspedagogiken finns inte heller kvar på samma sätt idag. Och kollektiv är inte på modet.
Det ligger också mycket i kritiken att målet ett narkotikafritt samhälle kan motivera långtgående och oförsvarliga åtgärder om det uppfattas bokstavligt. Det går förstås inte att utrota narkotikan helt och hållet om vi inte väljer att gå i totalitär riktning.
Samtidigt saknas några pusselbitar i dagens drogdebatt. Knarket är och blir för många ett förödande beroende. Ett stort utbud ökar bruket av droger. Legalisering leder till att fler använder droger. Jag läser exempelvis om studier som visar att cannabis kan öka risken att drabbas av schizofreni senare i livet med upp till fem gånger.
Gängkriminaliteten handlar i grund och botten inte om knark och skulle inte försvinna om alla droger (vilket gud förbjude!) skulle legaliseras. Och vad värre är, mycket tyder på att bruket av droger bara ökar. Knarkhandeln är idag ett globalt ekonomiskt fenomen som omsätter enorma summor, utgör människors levebröd i knarkets långa kedja i ett enormt kriminellt system. Sådana här saker borde kort sagt tas med i den narkotikapolitiska kalkylen.
I början av 1900-talet var alkoholen ett stort problem i vårt land. En stor del av befolkningen, inte minst de som tillhörde de arbetande klasserna, var försupna, med alla de sociala problem som följer av missbruk. Vilket ledde till framväxten av breda och stora nykterhetsrörelser som spelade en stor social roll under lång tid. Flera folkrörelsepartier blev ett bålverk mot alkoholen. Politiskt fattades en rad beslut för att minska försäljningen av rusdrycker.
Kravet på totalförbud mot sprit dök också upp och i en rad länder genomfördes ett förbud, men det gick inte så bra och var inte hållbart i längden. Den svenska folkomröstningen 1922 slutade visserligen i ett nej till spritförbud men en restriktiv hållning ägde bestånd in i våra dagar. Motboken som infördes 1919 fanns kvar ända till 1955. Riksdagens nykterhetsgrupp som bildades redan 1895 existerar än i dag.
Där kommer nog aldrig Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, att bli medlem om han mot förmodan skulle väljas in i riksdagen. Han har för Timbros räkning skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik. Jag tycker att det bra att det ges ut böcker, även om rusdrycker, knark och dess politiska implikationer, även sådana vars bärande teser jag nödvändigtvis inte instämmer i.
Jag noterar att Svensson i Svenska Dagbladet nyligen apropå boken Drunk skrev att ”drickandet gör oss på vissa sätt mer kreativa”. Och att ”det är bokstavligen sant att man dricker sig snygg. Experiment har visat att man vid en viss, mild, berusningsgrad, blir mer attraktiv för andra. Vi utbyter dessutom tankar, trivs bättre med andras närhet och underkastar oss gemensamma projekt med alkohol som smörjmedel.”
Jag läser Mattias Svensson och tänker på Thomas Vinterbergs underbara och jobbiga film Druk som på svenska fick namnet En runda till. Den beskriver och problematiserar alkohol och i förlängningen också fenomenet knark.
Filmen handlar om fyra lärare som är nära vänner och som festar ihop under intagande av goda viner och välsmakande mat. De bestämmer sig för att testa teorin (en norsk teori!) om att människan mår bra med en viss nivå av alkohol i kroppen. Så varje dag häller de i sig alkohol och försöker sedan ligga på ”rätt” nivå. Det går ganska bra till en början. Spriten gör dem alla lite bättre i sitt lärarjobb. De mår bättre. Är mer karismatiska. Medelålderns dystra grubbel försvinner. Till en början. Efterhand behöver några av dem lite mer för att må bra och vara kreativa. Och sedan lite till. Sedan går det utför för några av dem.
Kanske är En runda till en film som speglar och problematiserar vår tids diskussioner om knark och alkohol. Det handlar förstås om drogernas ständiga attraktionskraft och återkommande förbannelse- och förstörelseförmåga. Det är något som består. Varthän debattens vindar blåser.
Håkan A Bengtsson ingår i Dagens Arenas ledarredaktion. Han är även vd för Arenagruppen.
Tips! Hör Björn Johnson berätta om arvet efter Nils Bejerot:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
