fredagskrönikan Med hjälp av vattenprover ställs alltmer avancerade diagnoser på samhället. Men det råder delade meningar om värdet av att analysera sin egen skit, skriver Jonas Nordling.
Jag sitter här som en termometer i världens röv. Skrev Lars Norén en gång för länge sedan. Ett mustigt uttryck som levt vidare närhelst en samhällsyttring ska problematiseras. Döm mig inte för det jag säger, ty jag kanaliserar endast samhällets hälsostatus. Typ.
Det är svårt att inte tänka på Noréns strof när jag läser att polisen i Göteborg nu ska mäta knarkanvändandet via avloppsvattnet. Att med hjälp av avloppet stämma av läget på olika samhällsfrågor tycks bli allt mer vedertaget. Att mäta narkotikabruk på detta sätt sker sedan länge, och används till och med för internationella jämförelser städer emellan.
Frågan är bara vilket värde denna information egentligen ger? Om droganvändning ökar eller minskar är väl jätteviktigt att veta, svarar du säkert då (och tänker att jag är ett pucko som ens ifrågasätter värdet). Och du har förstås rätt. Men just på detta sätt?
Missförstå mig inte, det är klart att det finns ett värde i att se hur samhället pumpar i sig droger och läkemedel. Men om det bara syns i vår egen skit, är det då ett problem? (Retorisk fråga)
Jag tänker att om användningen av till exempel amfetamin ökar så borde det synas hursomhelst.
Vi får en säker diagnos, men ändå inget recept för framtiden.
När forskare började mäta spridning av coronaviruset i vårt avloppsvatten så kunde det också kännas logiskt. Men till och med Anders Tegnell ställde sig då frågande till värdet av uppgifterna från avloppen: Vad tillför det här?
Det undrar jag fortfarande.
Det främsta värdet av avloppsanalyserna är förstås att bedöma effekt av samhällets åtgärder. Att väga en insats mot synbar effekt i till exempel halten av en specifik drog i det aktuella samhället. Men går det ens att göra sådana analyser?
I somras rapporterade till exempel Skurup att droganvändandet gått ner i kommunen. Pressmeddelandet illustrerades med en graf över cannabishalter i avloppsvattnet de senaste fem åren. Där återges en kraftig topp av denna drog under en kort period under våren 2017, men därefter har nivåerna av cannabis varit rätt konstanta om än något minskande de sista åren.
Kommunen anger en lång lista med anledningar till de minskande siffrorna, med exempelvis samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritid, förstärkning av öppenvård, tobaksfri skola, föräldrautbildning, sociala insatsgrupper, trygghetsvärdar och fältarbete.
Sammantaget är nog alla dessa insatser framgångsrika faktorer i sammanhanget. Men själv undrar jag vem eller vilka som befann sig i Skurup våren 2017. (Kolla grafen!) Deras cannabisanvändande verkar ha varit rätt kraftigt. Under en extrem kort tid. Och jag tänker att kommunens socialtjänst antagligen redan hade koll på detta missbruk. Kanske kan de till och med se dessa avloppssiffror som bevis på något de redan visste på individnivå. Men kommunens svar i lokala medier röjer inget om detta, såvitt jag kan se. Trots att det ser ut som om något mycket effektfullt drogförebyggande arbete skedde just våren 2017. Men det kan också vara någon eller några som lämnade orten, och därefter fortsatte att röka på någon annanstans.
Vi får en säker diagnos, men ändå inget recept för framtiden.
I ett samhälle med ändliga resurser finns alltid risken att undersökningar som dessa framstår som kostnadseffektiva. Trots att vi kanske inte riktigt vet hur slutprodukten kan tjäna oss. Att avloppstestningarna är här för att stanna råder det ingen tvekan om och därmed börjar också budgetkamperna. I samband med coronatestningarna förra hösten flyttade exempelvis KTH:s Vattencentrum fram positionerna för att få ekonomiskt stöd från samhället. De beskrev till och med sin verksamhet som en del av ”det svenska folkhälsosystemet”.
Under nästan 1200 år existerade oraklet i Delfi. Historien låter berätta att ingen grek vågade fatta beslut utan att först ha rådfrågat oraklet. I korta ordalag gick systemet ut på att tjänstgörande orakel rökte på och förmedlade tvetydigheter, inte sällan under extas. Svaren tolkades sedan av präster. Ett ohållbart system förstås. Och naturligtvis helt orimligt att jämföra med dagens samhällsdiagnoser utifrån vetenskapliga vattenanalyser. Men det går inte helt att slå sig fri från känslan att vi gjort toalettstolen till vårt nya orakel. Med sakkunniga som tolkar avloppssystemens svar åt oss.
Eller för att återkoppla till Noréns poesi: Självklart underlättar det att bedriva vård med hjälp av en termometer. Men det är inte den som gör oss friska.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
