Föräldraförsäkringen måste individualiseras för att göra arbetsmarknaden jämställd.
Sverige ligger i världstoppen vad gäller andel kvinnor som arbetar och genom det har möjlighet till ekonomisk självständighet. Utbyggd föräldraförsäkring, barnomsorg, maxtaxa och allmän förskola, särbeskattning och andra välfärdsreformer har suddat ut motsättningen mellan att bilda familj och arbeta. Utrikesfödda kvinnor i Sverige arbetar i högre utsträckning än inrikesfödda kvinnor i Belgien.
Men kvinnor utsätts fortfarande för diskriminering i arbetslivet, till följd av att de förutsätts vara mer frånvarande för omsorg om hem och familj. Utmaningen för jämställdheten på den svenska arbetsmarknaden handlar inte i första hand om att sänka trösklarna för kvinnor att arbeta, utan om att skapa jämställda villkor. Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och löner och villkor skiljer sig mycket mellan kvinno- och mansdominerade yrkesgrupper.
Fler vigda månader har varit betydelsefulla för att öka männens uttag
Den reform som skulle ha absolut störst effekt för att sluta löneklyftorna mellan kvinnor och män är en individualiserad föräldraförsäkring.
Sverige har en mycket generös föräldraförsäkring jämfört med andra länder, totalt 16 månader varav 12 med inkomstbortfallsprincip. Föräldrar har också ett starkt lagstöd upp till barnets 12-årsdag att vara föräldralediga även utan ersättning.
En individualisering innebär att försäkringen knyts till den enskilda vårdnadshavaren, i likhet med alla andra socialförsäkringar som redan är individuella. Är det två vårdnadshavare delar de alltså 50/50 och förfogar fritt över 8 månader vardera. Tidsperioden kan sättas i relation till att det europeiska snittet är 6 månader totalt. Den generösa svenska föräldraförsäkringen ska vi värna genom att ta ansvar för dess stora baksida: det ojämställda uttaget.
I Arena Idés senaste rapport ”Kvantitetstidspappan” visar utredaren Vilgot Österlund hur fler vikta månader varit betydelsefulla för att öka männens uttag och hur viktigt det vore för både pappor och barn. 1995 infördes den första ”pappamånaden”, det vill säga en månad reserverades för den ena föräldern. Då låg männens uttag på 10 procent. Nu är tre månader reserverade, medan övriga månader är fria att disponera om mellan sig, och männens uttag ligger på 30 procent av de betalda föräldrapenningdagarna.
Vid en översikt av män och kvinnors löneutveckling är det övertydligt att de följer varandra fram till ungefär 30 års ålder, då många skaffar barn. Då avstannar kvinnors löner, medan männens fortsätter att stiga uppåt. Även kvinnor som inte skaffar barn drabbas av denna statistiska lönediskriminering. Det är helt enkelt rationellt för arbetsgivare att betrakta kvinnor i 30-årsåldern som riskarbetskraft när normen är att vara borta ett år. Kvinnor löper också till följd av dubbelarbete större risk för sjukskrivning på grund av utmattning och stress efter familjebildning. Uttaget av föräldraledighet präglar i sin tur uttaget av VAB-dagar.
Under många års tid har vi sett en positiv, men långsam, utveckling mot minskade inkomstskillnader mellan kvinnor och män – men nu ser utvecklingen ut att ha stannat av. Detta sammanfaller också med en avstannad reformtakt inom familjepolitiken överlag.
I många andra sammanhang kan politiken begränsas av det ekonomiska utrymmet. I detta fall pekar forskning och fakta i en tydlig riktning: mot en individualiserad föräldraförsäkring. Det skulle påverka normer i både familjelivet och arbetslivet positivt genom att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden och stärka mäns roll som föräldrar. Och det skulle inte kosta skattekollektivet en spänn. Så vad väntar vi på?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
