Våra hjärtan är öppna

En förtrollning är bruten – vi sluter solidariskt upp för att stötta människor som flytt krig. Nu återstår för regeringen att visa handlingskraft.

Någonting har slutat vara ruttet i Sverige. Människor har den senaste tiden gått man ur huse för att visa solidariskt och praktiskt stöd för de människor som flytt krig. Människor som SD fortfarande vill hjälpa på plats, i stället för i det land de sökt skydd för sina liv.

Det brus som SD spridit har tystnat. Till och med deras egna väljare har ändrat sin syn på flyktingmottagandet, enligt en drygt vecka gammal Sifoundersökning.

Förtrollningen är bruten och civilsamhället har tagit kommandot över sin egen verklighet. I Malmö och Stockholm har tågstationerna inte bara fyllts av människor som flytt för sina livs skull. De har också fyllts av människor som flytt handlingsförlamningen och börjar agera som medmänniskor.

Madrasser, underkläder, skor och pengar till vidare resor har strömmat in från alla håll. Volontärer har jobbat dygnet runt med att ta emot de som flytt till vårt land, för att stanna eller för att resa vidare till sitt slutmål. Moskéer, kyrkor, ABF-hus, Fryshuset och andra organisationer har snabbt mobiliserat och öppnat sina lokaler för dem som behövt.

Bland transitflyktingarna som kommit till Sverige är många barn. Det gör det extra angeläget att det finns ett mottagande som fungerar i form av mat, kläder och tak över huvudet.

Det ordnar olika volontärverksamheter nu, men hur länge då? När ska de tackas tusenfalt av våra myndigheter som sedan tar över detta arbete?

”Sällan har tidpunkten varit så gynnsam för en regering att ta ett kliv framåt i flyktingfrågan. Engagemanget är större än någonsin, stämningen i flyktingdebatten har vänt, från misstänksamhet till medmänsklighet. Allt som krävs är initiativkraften”, skriver Marcus Priftis i en krönika. Han har helt rätt. Allt som krävs är initiativförmåga.

Det som händer i Sverige och runtom i Europa visar vilken sprängkraft som skapas när statistik blir till kött och blod. Fotot på den döda treåringen Alan Kurdi gav eko i både politikers och vanliga medborgares hjärtan.

När nyhetssändningarna visar människor som bokstavligen går över landsgränser i dagar, veckor, månader för att komma till ett liv i fred och frid, börjar våra hjärtan såväl som dörrar öppnas.

Och när det plötsligt står hundratals människor på en perrong som där på plats behöver din hjälp, är det inte längre en fråga om hjälp ska ges. Det är alldeles självklart.

Under tiden som traditionella och sociala medier överösts av rapporter från volontärarbetare, hjälporganisationer, religiösa samfund och privatpersoner som öppnar upp tillfälliga hem för att kunna hjälpa, är det ofattbart att behöva läsa i SvD att tusentals boendeplatser står tomma. Det för att privata företag överklagar kontraktsprocessen med Migrationsverket.

Enligt civilminister Ardalan Shekarabi (S) är det ”en akut situation och regeringen vill lösa det här direkt. Vi kommer att bevaka detta, finns det behov så kommer vi att agera skyndsamt”.

Det finns behov, lös det direkt, herr Civilminister.