Vård är något annat än industri

Strejk mot offentliga arbetsgivare är något helt annat än strejk mot privata. I privat sektorn förlorar arbetsgivaren pengar om produktionen står still, i offentlig sektor är förhållandet det omvända.

På den nu avslutade vårdstrejken sparade arbetsgivarna dagligen omkring 11 miljoner kronor eftersom man inte behövde betala ut löner. Vårdförbundets kostnader uppgick däremot till sex miljoner om dagen.

Istället för arbetsgivaren var det patienterna som betalade genom att inte få den vård de bidragit till via skatten. Stödet för vårdförbundets lönekrav var trots detta brett hos svenska folket men det förändrar inte det grundläggande: strejkvapnet fungerar inte som det är tänkt mot arbetsgivare i offentlig sektor. Vård är något annat än industri.

Gällande löner pratas det ofta om produktivitet. Ju fler kanoner en gubbe kan tillverka på samma tid, desto högre produktivitet och desto högre lön kan han få. Gummorna i vården anses däremot "lågproduktiva".

Det beror på att finns en idé om att arbetaren kan skiljas från produkten av sitt arbete, ett förhållande som ju gäller inom industrin. Maskiner kan ta över arbetsuppgifter och produktivitet och löner öka.

Vård kan däremot inte separeras från personen som utför den, eftersom det ju är själva relationen mellan den som ger vård och den som får vård: som är vård.

Att öka produktiviteten genom att minska den personliga kontakten minskar per se kvaliteten.

Vård och industri är å ena sidan två helt olika saker, å andra sidan fullständigt beroende av varandra. Om människor inte får vård dör de och kan inte arbeta i fabriken och om fabriken inte tjänar pengar kan vi inte finansiera vård efter behov så att folk inte dör, utan kan arbeta i fabriken.

Om den livsnödvändiga vårdpersonalen inte får villkor som tryggar en god återrekrytering till yrket, då rasar samhället ihop och då kan industrin stå där.

Rent allmänt borde vi istället för att bara se tillväxten som en begränsning för lönebildningen ibland vända på steken och fråga oss hur vi ska få till stånd en lönebildning som är så gynnsam som möjligt för tillväxten på lång sikt.

Framförallt måste vi inse att vård varken som borgarna hävdar: är en marknad som vilken annan. Eller som arbetarrörelsen ofta utgått ifrån: är något som kvinnor med ett tacksamt leende alltid kommer att utföra till vilka villkor som helst eftersom vi av naturen är alldeles fantastiskt självuppoffrande.

Mona Sahlin pratar mycket om att socialdemokratin varit dålig på att se småföretagarna, hon borde prata mer om att socialdemokratin varit dålig på att se kvinnorna i vården. Det är en mer allvarlig försummelse.