ledare Sjuka som förväntas vårda sig själva, kameror och datorer som ersätter läkare och sjuksköterskor på plats. Ordkulisserna i God och nära vård döljer ökad ojämlikhet och sämre tillgänglighet för de patienter som behöver sjukvården bäst.
Megaprojektet God och nära vård definieras som »ett nytt sätt att bygga hälso- och sjukvård«.
Omställningen berör hela hälso- och sjukvården och ska bedrivas »med utgångspunkt från patientens behov och förutsättningar«, där primärvården ska vara navet.
Startskottet för projektet var utredningen Effektiv vård år 2016, som fortsatte i ytterligare en utredning, Samordnad utveckling för god och nära vård 2017 och därefter har fyllts på med bland annat en proposition från regeringen till riksdagen 2019 och nu senast en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och regioner år 2020.
Med ord som »personcentrerad, integrerad, interprofessionell samverkan« ska Sverige »utveckla en modern jämlik, tillgänglig och effektiv hälso- och sjukvård med fokus på primärvården«.
Svårt sjuka ska bli friskare genom att bli »medskapande« i sin egen hälsa, så att dyr sjukhusvård inte behövs. Jämlikheten ska öka via en »mer delaktig patient och en personcentrerad vård.«
Klart är att den »medskapande« patienten i hög grad är en person med kroniska sjukdomar, som inte längre förmodas behöva sjukhusvård, utan som tillfrisknar med hjälp av flera digitala kontakter och möjligen hemsjukvård.
Nära vård betyder här att man i högre grad ska vårda sig själv.
God, nära och tillgänglig vård låter onekligen som en bra idé. Orden pekar mot förbättringar och kvalitet. Men denna reform för att omdana sjukvården i grunden är en produkt från vårdens maktelit. Den skickar signaler som inte är övertygande. Snarare döljer orden en svårbemästrad verklighet. Den goda och nära vården är fortfarande långt borta från de som behöver den.
Informationen från verkligheten visar nämligen att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
Även de svårt sjuka får numera färre vårddagar på sjukhus. Perioderna de är inlagda går ner med drygt en fjärdedel sen 2008. Detta är helt i linje med de mål som sätts för omläggningen.
Men att en person med KOL, hjärtsvikt, lunginflammation eller andra kroniska sjukdomar ska förväntas vara »medskapande« i sin egen vård och hälsa, med målet att uppnå «effektivare användning av hälso- och sjukvårdens resurser» – det vill säga färre ska behöva läggas in på sjukhus – är inte särskilt trovärdigt, eller ens etiskt.
Nära vård betyder här att man i högre grad ska vårda sig själv. Patienten är dock närmast sig själv och sin telefon, och längre bort från läkaren, sjukhusplatsen och kvalificerad vård.
Bota lindra och trösta, det som vården går ut på verkar vara långt borta i denna tankevärld.
Istället för den lugnande handen på armen ska patienten hållas på så långt avstånd som möjligt. Allt är sett och tänkt ur producentens perspektiv.
En uppfriskande och uppmuntrande motvikt ges i den nyutkomna boken Tid för reformer (Premiss) där regionpolitikern i Skåne Henrik Fritzon (S) helhjärtat ställer sig på patientens sida.
»Jag tycker att man som patient ska kunna ställa högre krav på sjukvården och att sjukvården måste anpassa sig till de förväntningar som patienter och anhöriga med rätta har.«
I hans vision ställs hela sjukvården i den vårdsökandes tjänst och digitaliseringen blir ett verktyg som underlättar för patienten, inte för producenten.
Hans 12 förslag till »en modern, tillgänglig och jämlik sjukvård« är värda att ta på allvar.
Men varken för primärvården, äldreomsorgen eller vården av de kroniskt sjuka går utvecklingen åt rätt håll, visar Socialstyrelsens utvärderingar.
Resurserna som fördelas till primärvården ökar inte i samma takt som för övrig hälso- och sjukvård.
12 av landets 21 regioner har fortsatt brist på allmänläkare till vårdcentraler. Andelen läkare i primärvården har minskat sedan 2010.
Kommunernas medel till vård och omsorg om äldre har dessutom minskat med tre procent sedan 2014, samtidigt som behovet har ökat.
Bara hälften av de äldre på särskilt boende tycker det är lätt att få tag på en läkare.
Och tvärtemot vad många nog föreställer sig minskar även besöken på akutsjukhus för gruppen 80 år och äldre.
Det här sker samtidigt som alla känner till att vi nu har det som brukar kallas en »demografisk utmaning«, med allt fler äldre. En utveckling som möts med krav att sjuka ska vårda sig själva.
Så dessvärre verkar den stora omdaningen egentligen handla om att hålla de sjukaste långt borta från dyr och kvalificerad vård. De kroniskt sjuka ska »av effektivitetsskäl» bort från sjukhusen. Istället »bör de tas om hand i andra vårdformer. «Vilka vårdformer är dock oklart.
Om det är i den egna sängen, övervakad av en kamera, eller på den överlastade vårdcentralen, utan inläggningsmöjligheter, eller helt enkelt via akuten som det så ofta handlar om framgår inte.
Att många sjuka ska hållas borta från sjukhusvård kan knappast göra vården mer jämlik och förbättra hälsan.
Detta blir varken god, eller nära, eller ens vård.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
