Vardagskrönikan Människan är anpassningsbar, till naturen flexibel. Undantagstillvaron blir snabbt det nya normala. Om du hittar rätt stimuli vill säga. Mi Lodell har lärt sig vad som gör henne lugn i dessa tider.
Under våren och sommaren har vi lärt oss att vistas en armlängd från varandra, men när vädret välkomnar utomhustillvaro har det inte känts så betungande. När nu de nya skärpta restriktionerna återkommer om att helst inte ses alls är det som om de tomma teater- och konsertlokalernas ridåer tungt faller ned över oss som ett mörkt täcke. Ett tecken på att människor borde vara björnar och gå i ide den här delen av året.
Ändå fortsätter vi. Människan är anpassningsbar, till naturen flexibel. Undantagstillvaron blir snabbt det nya normala och vi hittar olika sätt att umgås, arbeta, fortsätta upprätthålla verksamheter, strukturer och rutiner. Eftersom grundskolan aldrig gick över till distansundervisning åker vi lärare och elever till skolan, ofta med kommunala färdmedel, som rullar, trots att vi uppmanas att inte åka med dem och träffar människor som vi uppmanas att inte träffa och bör hålla fysisk distans till, men som vi samtidigt ska bygga relationer med, eftersom det enligt vetenskaplighet gynnar inlärningssituationen.
Att leva under hotet av en pandemi tär på själen, slukar energi. Till slut blir man urgröpt som ett ihåligt skal. Kvar blir en potentiellt smittbärande och utsatt kropp. Ibland funderar jag på om det inte vore bättre att genomföra en total gamification av skolverksamheten och låta varje elev och lärare skicka in sin avatar i ett virtuellt klassrum och på så vis interagera med varandra.
Betydligt enklare och mer avkopplande än att själv ta fram strykbrädan och ta mig an tvätthögen och stryka den.
Låta digitala reparabla kroppar förmedla våra tankar och själsliga innehåll medan vi sitter hemma och manövrerar vår avatar via datorn. För yngre barn än 14–15-åringar är det här förmodligen inte lika görbart, barnomsorg och tillsynsansvar tillkommer förstås. Men tanken är lockande och utmanande att göra sina lektioner så pass engagerande och utmanande att ingen vill rymma därifrån och hitta på ofog.
När jag tänker vidare är det ganska mycket min avatar skulle kunna utföra utan att jag behöver resa mig upp ur soffan alls. Den skulle alldeles utmärkt kunna representera mig lite överallt. Kanske kan den gå till tandläkaren och jag scannar in mig i en ståldräkt hemma i vardagsrummet och medan tandläkaren borrar i min avatar så borrar ståldräkten i min tand. Nej vänta, det var en väldigt dålig idé. Faktiskt en utomordentligt usel idé.
Men tanken på att på något vis sensoriskt ta del av en annan människas handlingar utan att vara fysiskt närvarande är på intet sätt ny. All konstnärlig handling består av det, att via ett medium (nej inte övernaturligt sådant) förmedla en upplevelse eller en känsla så att den uppstår i någon annan person. Slår an en sträng, hittar en bottenklang, motsvarar en färg, ett skeende som ger igenkänning eller nya perspektiv.
På Youtube har det under senare år blivit en trend med så kallade ASMR-videor – Autonomus Sensory Meridian Response – där kroppen reagerar med en känsla av välbefinnande, ett slags “hjärnorgasm” om man så vill på olika audiella eller visuella stimuli. För den som vill finns här en uppsjö av utbud av ljud och vardagliga företeelser: människor som tvättar, diskar, rafsar bland pappersgem av metall etc etc.
Själv upptäcker jag att jag blir lugn som en filbunke av ljudet av ångstrykjärn mot bomullstyg. Jag sitter som förhäxad och blir väldigt behagligt sömnig av att titta på någon halvt osynlig främmande person som långsamt stryker bomullsskjortor med ett pysande och fräsande strykjärn. Betydligt enklare och mer avkopplande än att själv ta fram strykbrädan och ta mig an tvätthögen och stryka den.
Men så är det där med autenticiteten. Strävan efter att hitta närvaro och flow. Det hjälps inte. Ett filter som en skärm skapar ger aldrig den där känslan av samhörighet och närhet som ett fysiskt möte kan skapa. Dessutom skulle våra egna kroppar snart förtvina om vi satt stilla i soffan i all oändlighet. Det är den där ständiga dualismen, sambandet mellan kroppen och själen. Att försvinna ur sitt huvud och förena tanke med kroppens handling, rörelse eller ett skapande, en kroppskognition, en känsla av flow.
Och som gör människan till något större än vad hon egentligen är.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
