Fredagskrönika Bilderna från Butja gjorde en hel värld rasande. Men utan handlingsvägar leder till slut även sådana bilder till apati. Här finns det vägar. På längre sikt.
Det pågick förfärliga saker i Ukraina. Vi hade läst rapporterna om 300 döda på teatern i Mariupol, civila som flytt hade berättat om mord och direkt bombningar av civila mål.
Allt det visste vi.
Men det var först när bilderna nådde oss som vi förstod. När vi såg de döda kropparna på gatorna i Butja. De döda, bakbundna i en källare. Den avrättade borgmästaren med sin familj i en grop i skogen.
Det var då reaktionerna kom. Vreden. Kraven på insatser, åtgärder.
För snart 40 år sedan lanserade Susan Sontag tanken att vi började bli mätta på bilder av mänskligt lidande. Att flödet av eländesbilder trubbar av vår empatiska förmåga.
Och visst kan det kännas så.
kommer vi att vänja oss vid liknande bilder och titta bort?
I dag svämmas det offentliga rummet över av sådana bilder. Med ny teknik har kriget, döden och blodet visuellt flyttat in i våra vardagsrum. Vi vet mer, men gör det oss mer engagerade? Mer villiga att protestera?
Eller gör det oss mätta, passiva?
I en senare essä, ”Att se andras lidande”, hade Sontag tänkt om. Det är inte det stora flödet av intryck som gör oss passiva. Som exempel tog hon bilderna på tortyren i Abu Ghraib-fängelset i Irak. De flesta visste nog att USA inte bara ägnade sig åt välgörenhet i Irak, men bilderna där amerikanska soldater torterar sina fångar väckte en vrede som i längden gjorde kriget omöjligt att driva vidare.
Men, skriver Sontag, även bilder på det värsta elände kan göra oss passiva om det inte kombineras med en handlingsväg. Det måste finnas verktyg för att stoppa lidandet.
Annars tröttnar vi, blir apatiska.
Så, finns det någon handlingsväg den här gången? Eller kommer vi att vänja oss vid liknande bilder och titta bort i stället för att förfasas?
Det humanitära arbetet är förstås en sådan väg. Vi kan hjälpa dem som kommer hit och skicka matpaket och annat stöd till dem som är kvar. Militärt stöd till den ukrainska regeringen är ett annat sätt. Leveranserna lär bli fler nu, liksom sanktionerna mot Ryssland.
Någon direkt intervention blir det dock inte. Riskerna är för stora. Putin har trots allt hotat med kärnvapen om omvärlden lägger sig i för mycket. Därmed lär övergreppen tyvärr kunna fortsätta. Som alltid. I P1 Morgon i tisdags sade historikern Klas-Göran Karlsson om tidigare fall av krigsbrott och folkmord:
”I retoriken finns en vilja att fördöma och ta avstånd, men realpolitiskt måste man ingripa i ett tidigt skede, och som i det ukrainska fallet, om det nu är ett folkmord, kommer den här sortens händelser ofta väldigt plötsligt”.
Det stämmer för Rwanda, ett Bosnien eller övergreppen mot rohingyerna i Burma. När våldet är som mest uppenbart har det handlat om ord, inte handling. Insatserna har bedömts vara för stora.
Övergreppen har kunnat fortsätta.
I vissa fall har förövarna ändå kunnat åtalas och dömas i efterhand. Bosnien är ett sådant exempel. Ibland tog det tid. Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadžić greps, skäggig och sliten, efter att ha hållit sig gömd i tolv år efter krigsslutet.
Nu är det nödvändigt med dokumentation. Vartenda övergrepp ska noteras, kartläggas och systematiseras. De ansvariga ska pekas ut.
Internationella brottmålsdomstolen i Haag har öppnat en undersökning om kriget. Redan tidigare har domstolen undersökt övergrepp i kriget om Krim. Ryssland är inte medlem i domstolen, vilket gör det svårt att nå ända fram den vägen, men det är en tydlig markering.
Om det konstateras att det begåtts brott mot mänskligheten öppnar sig också en möjlighet att åtala ryska ledare i andra stater.
Efter detta är det otänkbart att Putin skulle få en enda möjlighet att verka som vanligt i det internationella samfundet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
