Ledare Det var bra och nödvändigt att aktivera massflyktsdirektivet, men det ger bara rätt till skydd utan att pröva asylskälen till en viss förutbestämd grupp. Kampen om människors lika värde är inte vunnen.
På stationen i den polska gränsstaden Przemyśl, tio mil från den ukrainska storstaden Lviv, möts trötta och frusna flyktingar av varmt te, nybakta äppelmunkar och filtar. Gula mönstrade solstolar står uppställda, de ser ut att komma direkt från en strand, nu är de fulla av människor som är påbyltade mot kylan. Här är nu så många frivilliga hjälparbetare att det har blivit ett logistiskt problem att koordinera dom.
Det är värmande för själen att se den solidaritet som möter flyktingarna från Ukraina.
Och EU tar inte bara emot med te och filtar. Äntligen har massflyktsdirektivet aktiverats.
Direktivet förhandlades fram under det svenska EU-ordförandeskapet första halvåret 2001, det var svenska UD som tog de avgörande striderna med Tysklands legendariskt repressive inrikesminister Otto Schily.
Dessa människor var också i behov av medmänsklighet
Genom direktivet får alla som flyr från Ukraina automatiskt ett temporärt uppehållstillstånd i EU, och rätt att bosätta sig och arbeta i EU under ett år. Uppehållstillståndet är alltså inte permanent, men det kan förlängas.
Aktiveringen av massflyktsdirektivet innebär att de som flyr får ett andrum, de riskerar inte att skickas tillbaka över gränsen, och de som har nära och kära i andra delar av EU kan åka direkt till tryggheten där.
Det innebär också en stor logistisk lättnad: om de flyendes asylskäl skulle prövas individuellt skulle asylsystemet snabbt kollapsa, inte minst för att de EU-länder som gränsar till Ukraina vägrat bygga upp en ordentlig asylprövning. Även mottagningssystemet skulle braka ihop om alla flyktingar tvingades bo på förläggningar i väntan på uppehållstillstånd. Massflyktsdirektivet är inte en omfördelningsmekanism, direktivet säger inget om vilka länder som ska ta emot hur många, men nu kan de som flyr från Ukraina alltså ta sig vidare från gränsområdet, till andra delar av Polen eller till andra delar av EU.
Det är fantastiskt att de ukrainska flyktingarna välkomnas på det här sättet. Samtidigt är det omöjligt att inte se den skärande kontrasten mot hur andra människor på flykt behandlades just av Polen (och ett i stort sett tigande EU), i samma isande kyla, några mil längre norrut, för bara några veckor sedan. De irakier, syrier och afghaner som försökte ta sig över gränsen från Belarus till Litauen och Polen under hösten och vintern var brickor i ett politiskt spel, orkestrerat av Belarus diktator Lukasjenko.
Dessa människor var också i behov av medmänsklighet. Den nekades dem, de fick sitta i veckor i ett ovärdigt ingenmansland, varken journalister eller humanitär hjälp släpptes fram. En ettåring från Syrien dog av umbärandena.
Det är också omöjligt att inte jämföra med massflyktingsituationen under sommaren och hösten 2015. Också den gången var hundratusentals människor på flykt undan krig. Också den gången på flykt undan ryska bombningar. Ironiskt nog är det till och med samma piloter som bombade syriska storstaden Aleppo sönder och samman som i dag släpper bomber över Kiev och Kharkiv.
Massflyktsdirektivet skapades för den här typen av situationer, men det aktiverades aldrig 2015. Istället har tiotusentals syrier och andra skyddssökande fastnat i Moria och andra läger på de grekiska öarna.
De här dagarna blir vi ständigt påminda om att kampen för alla människors lika värde inte är vunnen.
Diskrimineringen av icke-vita flyktingar från Ukraina är ytterligare en påminnelse. Human Rights Watch har samlat in vittnesmål från människor som vägrats gå ombord på bussar och dragits av tåg, som misshandlats av gränsvakter och inte fått tillstånd att passera gränsen. (Massflyktsdirektivet gäller uttryckligen alla som har uppehållstillstånd i Ukraina, oavsett nationalitet.)
Det finns också en risk att massflyktsdirektivet i sig självt kan bidra till att underminera den universella asylrätten. Direktivet ger en rätt till skydd utan att pröva asylskälen – till en viss förutbestämd grupp. Det vi ser är en slags återkomst för kalla krigets flyktingpolitik, menar den tyska statsvetaren och migrationsexperten J. Olaf Kleist. Vi välkomnar allierade flyktingar på samma sätt som de som flydde kommunistländerna i öst eller båtflyktingar från Vietnam var välkomna, men inga andra, menar Kleist.
Det är ett annat, men lika rasistiskt sätt att säga ”Europa är fullt – men inte för vita flyktingar”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
