»Varför är det så svårt att vara sosse?«

Socialdemokratin ska inte behöva välja mellan Beyoncé och Springsteen – mellan klass, feminism eller antirasism, skriver Yasmin Hussein. 

Bland mina vänner skämtas det ibland om att göra artisten Beyoncé till socialdemokraternas officiella musikambassadör. Vid en framtida partikongress ska vi vara tillräckligt många för att organisera ombuden till att rösta fram henne som partiets kulturella symbol. En vacker dag.

I halvtid på Super Bowl för någon månad sedan, uppträdde Beyoncé med sin nya låt Formation. Beyoncé och hennes dansare var klädda i vad som i det närmaste kan beskrivas som en blåkopia av Svarta pantrarna. De bildade under uppträdandet ett stort X, samtidigt som Beyoncé sjöng »ladies let’s get in formation«, som bäst kan översättas med »tjejer, nu organiserar vi oss«.

Efter det framträdandet var mitt sociala medier-flöde fyllt av bilder på kvinnor med knutna nävar i luften. Svarta stolta kvinnor, tillsammans i formation. Jag kan inte låta bli att tänka på dessa bilder när jag läser gymnasieministern Aida Hadzialic senaste utspel.

Ministern vill att det pratas mindre hudfärg och mer klass i vänstern. Partikamrater från olika hörn utropar »äntligen« som om Aida Hadzialic slet av dem munkaveln som hindrat alla från att fritt citera Marx Kapital. Äntligen ska det pratas klass.

Vem är det som hindrat sossar från att bedriva klasspolitik? Har jag gjort det när jag sjungit James Browns I’m black and proud? Har alla tusentals svenskar som organiserar sig i den svarta separatistiska rörelsen Black Coffee stått i vägen för partiets bostadsinvesteringar? Kanske är det allra största hindret för utplånandet av klassamhället, föräldrarna som vill att deras barn ska slippa se svarta nidbilder i barnböcker, som Tintinboken Aida Hadzialic nämnde i intervjun?

Det är alltså här vi står.

Varför ska det vara så svårt att vara sosse? Svenskar som organiserar sig för att förändra afrosvenskars utsatthet i Sverige borde kunna göra det och samtidigt arbeta för full sysselsättning. Den socialdemokratiska parollen om jämlikhet och rättvisa inbegriper båda delar.

Det är nästan som om gymnasieministern vill splittra rörelsen till att välja mellan Beyoncé och Bruce Springsteen – att välja mellan feminism och klass. Borde inte detta också gälla antirasismen?

För den perfekta sossen finns inte. Särskilt inte när partiet gör anspråk på att representera breda väljargrupper. Vänstern måste inte välja mellan erkännande och omfördelning i kampen mot kapitalet. Arbetarrörelsen i Sverige har framgångsrikt visat det i sin organisering av folkrörelser. Det borde vara i socialdemokratins intresse att det blommar av idéer om hur fler människor kan leva i frihet.

Seriöst, let’s get in formation.

Yasmin Hussein