Varför är ojämlikheten viktig?

Ekonomer borde på ett självklart sätt vara med och forma ett bättre samhälle.

”Inkomstklyftorna i Sverige ökar snabbare än i något annat jämförbart land.” ”Sverige är ett av världens mest jämlika länder.” Båda dessa påståenden stämmer, samtidigt. Men beroende på politisk hemvist finns en tendens att trycka på den ena eller den andra i framförandet av sin politik.

Nyligen kom professorn i nationalekonomi Jesper Roine ut med boken ”Därför är ojämlikheten viktig” (Volante): en exposé över jämlikhetsforskning och data över hur inkomstutvecklingen i Sverige ser ut i förhållande till jämförbara länder omsatt i tillgänglig och pedagogisk prosa. Roine har själv sagt att en målsättning med boken är att få en mer faktabaserad politisk debatt om inkomstklyftor och att han irriterat sig över hur politiker tycks prata förbi varandra – medvetet, eller omedvetet.

I Sverige är det nästan fult som forskare att vara för politisk 

För snart hundra år sedan kom en annan nationalekonom ut med skriften ”Kris i befolkningsfrågan” (1934). Gunnar och Alva Myrdal kom delvis att rita vägen för den folkhemspolitik som skulle prägla Sverige och svensk socialdemokrati för årtionden framåt, och som mycket riktigt löste den demografiska utmaningen med för få barn i förhållande till en åldrande befolkning som utgjorde krisen då. Knut Wicksell, den första svensken att erhålla en professur i nationalekonomi i början av 1900-talet och en av de mest kända svenska nationalekonomerna internationellt, var inte bara upphovsmakare till räntan som prisstabiliserande instrument. Han argumenterade för att staten behövde ta ansvar för sanitära åtgärder som rent vatten, men också infrastruktur, som järnväg, under en epok som präglades av fattigdom, ohälsa och bristfälliga kommunikationsmedel.

Listan på svenska nationalekonomer som inte nöjt sig med att bara beskriva utvecklingen, utan också arbetat politiskt för att göra något åt den, kan göras lång. Men inte på senare år. Det är inte utan att Roines bok får mig att fundera över nationalekonomins ställning i samhället, och vad som upprör en av Sveriges främsta jämlikhetsforskare. Det är inte utvecklingen som sådan, utan hur vi pratar om utvecklingen, som är problemet. Eller?

När jag läste ekonomisk historia sades det lite skämtsamt att man blev marxist av att läsa ekonomisk historia, och marknadsliberal om man läste nationalekonomi. Det ligger en del i det. Kanske kan denna uppdelning vara en delförklaring till att nationalekonomin av i dag inte andas den samhällsbyggaranda som makarna Myrdal, Wicksell och andra nationalekonomiska pionjärer gjorde.

Men det är också något i den politiska tidsandan som gör att vi pratar om ekonomi som en frånskild vetenskap, som du knappast kan ha en åsikt om som vanlig lekman. Riksbankens politiska oberoende är ett sådant tecken i tiden. Akademin som helhet har, vågar jag påstå, blivit väldigt avpolitiserad.

Kan någon tänka sig att någon rektor i 60-talets Sverige, då statsministern Olof Palme fick stå pall för studenternas kritik under ockupationen av kårhuset på Stockholms universitet, hade kommit på tanken att förbjuda politiska manifestationer? Var exakt ska den ”faktabaserade politiska debatten” äga rum, om inte i akademin?

I Sverige är det nästan fult som forskare att vara för politisk. Du riskerar att tolkas som biased och är det något som är hårdvaluta vad gäller alltifrån forskningsanslag till högstatuspubliceringar så är det just trovärdighet. På den internationella scenen rör det dock på sig, och ekonomer som Isabella Weber, Mariana Mazzucato, Clara Mattei och Stephanie Kelton använder sin forskning som plattform för att forma en akademisk kritik av marknadslösningar som inte fungerar och driva policyförslag framåt.

Sveriges lilla ankdamm gör att du snabbt kan hamna i ett fack som du sedan inte kommer loss ur. Men hela poängen med ekonomisk forskning är ju (borde vara) att forma en bättre framtid! Som Roine själv skriver: ”Ekonomin är lika separerad från politiken, som politiken är separerad från ekonomin – det vill säga, inte alls.” Och även om Roine gör en poäng av att inte ge policyförslag, ger hans bok både omfattande kunskap och eldunderstöd för opinionsbildning och politikutveckling på området som jag varmt kan rekommendera.

Jag lämnas dock med en stilla förhoppning om att fler svenska ekonomer börjar bygga samhälle, igen.