Ledare Några skarpa gränser finns inte med i havsmiljöpropositionen överhuvudtaget.
På midsommarafton tidigare i sommar var vattnet vid stranden på Gotland missfärgat av en grumlig gulbrun sörja, algblomningen syntes uppifrån klintkanten som slingrande fläckar på ytan, från klapperstensstranden och utåt så lång ögat kunde nå.
När jag skriver den här texten har det regnat och blåst under natten och vattnet är klart, det går att se tuvor av sjögräs och solbelysta fläckar av mjuk sand på botten. Skimrande långgrunt vatten över kalkhällarna ut mot pallkanten där vattnet blånar ner i djupet.
En slags övergödning på speed
Men det klara vattnet är bedrägligt vackert, för Östersjöns vatten är allt annat än rent. Vårt bräckta innanhav är nära ekologisk kollaps. Förgiftat av årtiondens utsläpp av tungmetaller och hormonstörande ämnen, mikroplaster och PFAS. Och av övergödning.
Från ytan går det inte att se de döda bottnarna, men enligt Stockholms universitets Östersjöcentrum täcker de i dag ett område lika stort som ett och ett halvt Danmark. På hundra år har omfattningen av syrefria bottnar tiodubblats, och kurvorna pekar åt fel håll.
Vårt konstgödslade jordbruk, på båda sidor om Östersjön, läcker näringsämnen ut i vattnet, och ökar produktionen av alger, som när de dör och sjunker ner till botten och bryts ner förbrukar syre. Där det är djupt, som i det som kallas Östra och Västra Gotlandsbassängen, har syrerikt vatten svårt att tränga ner, och bottnarna blir helt syrefria. Det sätter igång en läskig förstärkningsmekanism: där det är syrefritt kan gödningsmedlet fosfor som normalt sett är bundet i bottensedimentet frigöras i vattnet, vilket bidrar till ännu mera algblomningar, vilket förstärker syrebristen. En slags övergödning på speed.
När Isabella Lövin kandiderade till Europaparlamentet förra gången ville hon rädda Östersjötorsken. Nu har torskbestånden kollapsat, och Isabella Lövin hoppas att det inte ska vara för sent för strömmingen. Ekot rapporterar att läget för Östersjölaxen är katastrofalt, i sex av sexton svenska älvar råder absolut förbud mot att avliva lax.
Frågan är – varför är vi inte mer upprörda? Varför handlade inte Almedalsveckan i sommar om att havet runt Gotland håller på att dö? Hamnen ligger bara ett stenkast från Almedalen, en doft av tång drev in över gräsmattan framför partiledartalen, men det säljs ingen fisk i Visby hamn längre, laxen jag nu köper från rökeriet i Katthammarsvik visar sig vara odlad i Norge, en fisksort som är så skadlig för de marina ekosystemen att forskarna rekommenderar oss att äta odlad lax bara någon enstaka gång. Per år.
Inte ens miljö- och klimatministern är upprörd. Hon spelar engagerad, säger på en presskonferens att nu kommer trålgränsen att flyttas ut tolv sjömil, ”från Skanör till Haparanda”, men sedan visar det sig att några skarpa gränser inte finns med i havsmiljöpropositionen överhuvudtaget, bara en skrivning om att det ”bör tas fram permanenta regleringar”.
Varför är vi inte mer upprörda? Jag vet inte. Men vi borde vara upprörda. Väldigt, väldigt upprörda.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
