Vad är det som gör att vuxna människor, satta att ta hand om sköra ungdomar, känner behov av att förnedra och demonstrera makt? Och vad är det som gör att den högsta ansvariga slingrar sig och intar en defensiv hållning i stället för att vara ödmjuk? För ödmjuk är just det som generaldirektören för Statens institutionsstyrelse Ewa Persson Göransson borde vara inför de graverande uppgifter om vanvård som SR:s program Kaliber har grävt fram om de statliga ungdomshemmen.
Men nej, Persson Göransson nekade upprepade gånger till att intervjuas av journalisterna som fått fram uppgifterna. Och när hon väl tog sitt ansvar och ställde upp var hon undflyende och slingrade sig kring de frågor hon fick om metoder för att behandla utsatta barn och unga. Med en arrogant ton. Fel person på fel plats kunde inte bli mer tydligt.
Även om det inte är generaldirektören som har genomfört övergreppen i de enskilda fallen symboliserar hon staten – övermakten – som tycker sig ha rätt att förnedra och utöva makt mot i stället för för en del av sina mest utsatta medborgare. Att unga flickor som vårdas på ungdomshem efter att ha varit med om sexuella övergrepp får sina kläder avslitna av manliga skötare är värre än övergrepp – det är våld.
Något har dessutom gått väldigt snett i ”vården” av unga människor med psykiska problem, missbruk och som är självmordsbenägna när man tror att de blir bättre av att isoleras i kala celler, hanteras våldsamt, hotas eller tvingas torka upp sitt kiss och sina spyor. Då har de som ska utföra ”vården” fatalt missförstått sin uppgift och bidrar till att sveket från och misstron mot vuxenvärlden förblir ett oläkt sår.
Det säger något att de isoleringsceller som används i Sveriges allra mest säkra fängelser är lyxboenden jämfört med diton på ungdomshemmen. Tolvåriga flickor och pojkar får en plastmadrass i ett rum utan fönster – mördare och rånare får ett rum med fönster, toalett, handfat, skrivbord och säng. På säkerhetsanstalten Hall används inte kala rum eftersom det ”är för omänskligt”, enligt kriminalvårdschefen Elisabeth Anestad. Även kriminella ska behandlas som människor – frågan är varför Statens institutionsstyrelse behandlar ungdomar värre än djur?
Kalibers granskning är angelägen. Att staten historiskt har genomfört systematiska övergrepp på sin befolkning (tvångssterilisering som ett av de tydligaste exemplen) betyder inte att vi har lärt oss något av historien eller att övergreppen inte upprepas. Det är den granskande journalistikens viktigaste uppgift att sätta detta under lupp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
