Krönika Två veckor till beräknad förlossning och jag är så evinnerligt trött på tjatet om »gravidhjärna«. Vad betyder det ens? Kvinnor som lever ut som flanor och skyller virrighet och idioti på att de väntar barn. Tur att man inte är sån, skriver Dagens Arenas reporter som checkar ut för mammaledighet.
När jag väntade mitt första barn läste jag en briljant text av Madelaine Levy i SvD. Den handlade om mammaskapet och fångenskapen som finns i en självpålagd ensamhet och att det man själv behöver och vill göra ofta är den absoluta motsatsen till vad ens barn vill och behöver. Typ att koncentrerat läsa en lång text, eller avslappnat njuta sig igenom stora museisalar.
Jag minns att delar av mitt inre nickade igenkännande och uppskattande till snitsigt formulerade meningar om det dubbla i att bli och vara förälder. Hur det är ljuvligt, men samtidigt inte kan vara ens allt. Att bristen på intellektuell stimulans till slut skaver.
Så kommer det vara tänkte jag. Jag kommer älska mitt barn, men jag kommer sakna jobbsammanhang, delaktigheten i samhället och jag kommer känna att min hjärna ruttnar bort.
Men en del av mig kände också lite oro – tänk om det inte blir så. »Va skämmigt om jag blir en sån som kommer vara helt nöjd med att göra ingenting och bara ligga o gosa med min bebis. En som inte saknar jobbet, twitter eller ensamtid på museum.«
Jag luftade skämtsamt mina funderingar vid ett par tillfällen. Alla försäkrade mig om att jag såklart inte var en sån kvinna, en sån som blev uppfylld, nöjd och helt tillfredställd av att bli mamma, utan att jag var mer av en Madelaine Levy-typ.
Phew tänkte jag. Men oj va fel de hade.
Karin föddes o jag läste inte jobbmejlen en enda gång på 9 månader. Jag spenderade 90 procent av min tid hemma. Träffade få. Lunchade inte på stan. Gick inte på museum. Började inte träna. Det här var innan Corona men pandemin hade kunnat kommit och gått och mitt liv som föräldraledig hade inte påverkats det minsta. Jag njöt av min bebis och att en gång i veckan gå promenader med andra nyblivna mammor, utan att ha något annat gemensamt med dem än att vi just råkat få barn ungefär samtidigt.
Så typiskt oss kvinnor att dumma ner oss och nästan kokett skylla på att vi är gravida eller ammar.
Nu väntar jag mitt andra barn. Om två veckor är det tänkt att jag blir tvåbarnsmor. Och även om jag nu har förlikat mig med att månader av ingenting utöver blöjbyte, gos och timmar av vaggande verkar passa mig som handen i handsken, så bävar jag inför tjatet om »amningshjärna« eller »gravidhjärna«.
Vadå gravidhjärna, vad betyder ens det? Kvinnor som lever ut som flanor och skyller virrighet och idioti på att de väntar barn eller ammar. Så typiskt oss kvinnor att dumma ner oss och nästan kokett skylla på en bebis.
Sån är inte jag. Så kommer det inte vara för mig.
Att jag låst mig ute tre gånger de senaste tre månaderna är ju en ren tillfällighet. En gång är ingen gång. Andra gången räknas inte med tanke på att det aldrig tidigare hänt i mitt 34-åriga liv och tredje gången är den enda som gills. Eller?
Att jag slängde min mobil tillsammans med sopporna utan att märka det på ett par timmar och som en idiot försökte lyssna ner i sopnedkastet, det kan hända vem som helst.
Att jag blev matförgiftad för att jag åt fyra månader gammal gräddfil beror mer på att jag är uppfostrad med att aldrig titta på bäst föredatum och absolut inte på att jag är lite virrig just nu.
Idag jobbar jag min sista dag innan jag återigen checkar ut och ger mig själv liggsår av allt gosande och icke-aktivitet. Jag ska säga att jag är lättad att jobbet har sagt att jag kan behålla mina kontorsnycklar över föräldraledigheten, det ger mig i alla fall sex månader att hitta min nyckelknippa som varit borta sedan förra helgen.
På återseende i höst käre läsare!
Alicia Heimersson är reporter på Dagens Arena och är tillbaka efter föräldraledighet i september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
