fredagskrönikan Det är dags för Mp att bli ett renodlat miljöparti igen. Det skulle i sin tur kunna leda till en klassisk kohandel inom regeringen. Nej till Preemraff och ja till att Socialdemokraterna kan gå vidare med Migrationskommitténs förslag, skriver Anders Jonsson.
Miljöpartiet bildades 1981 som en reaktion på kärnkraftsomröstningen. Det var en ganska vildvuxen församling idealister som samlades i ett växande antal partiföreningar runt om i landet.
De höll kongresser hos antroposoferna i Järna där det krävdes en skicklig mötesordförande för att det skulle bli några beslut överhuvudtaget. Partiets ståndpunkter spretade hit och dit. Miljöpartiet de gröna skulle vara varken höger eller vänster utan kunna göra upp med den som gick med på bästa möjliga åtgärder för miljön.
Något samlat partiprogram fanns inte. När jag i november 1987 gjorde en sammanställning i Veckans affärer utifrån de olika programbroschyrer som fanns så visade den att MP låg nära samtliga partier i riksdagen i några av sina hjärtefrågor. Men sammanställningen visade också att partiet var unikt i sin extrema hållning i sin syn på hur idealsamhället skulle utformas.
Vi skulle helst bo i små samhällen som skulle vara självförsörjande i småskalig produktion i småföretag och kooperativ. Timret skulle dras ut ur skogen med häst. Bara för att ta några exempel.
Avsaknaden av ett samlat program var så stor att Kjell Dahlström, partisekreteraren som satt mellan 1985 och 1999 och den som fick ordning på Miljöpartiet, använde min tabell över vad MP ansåg i olika frågor när han arrangerade kurser och styrelseutbildningar.
Det här känns naturligtvis väldigt länge sedan. Men när Miljöpartiet nu återigen riskerar att åka ur riksdagen vid nästa val och ska välja ett nytt kvinnligt språkrör är det nog viktigt att förstå varför MP bildades.
När finansminister Magdalena Andersson (S) sa jobben, jobben, jobben när hon i veckan presenterade nästa års rekordbudget så borde biträdande finansminister Per Bolund ha sagt miljön, miljön, miljön.
Grogrunden för ett parti som kan göra upp med vem som helst bara miljön blir bättre ser ut att vara utmärkt.
Ska Miljöpartiet hanka sig kvar i riksdagen och rent av kunna växa upp mot de dryga 7 procent som partiet nådde i valet 2010 är det nog läge att bli ett renodlat miljöparti igen. Förutsättningarna är ganska goda. Det brinner bokstavligen i knutarna. Det är onekligen ett tydligt tecken i tiden är när DN:s chefredaktör Peter Wolodarski avstår från text i sin söndagskrönika och enbart publicerar bilder från bränderna i San Francisco med rubriken ”Mardröm mitt på dagen – vi måste ta klimatet på allvar”.
Grogrunden för ett parti som kan göra upp med vem som helst bara miljön blir bättre ser ut att vara utmärkt. Men det innebär också MP blir tvungna att sälja en del av den själ som uppstått under resans gång. Annars kan partiet aldrig uppnå de segrar på miljöområdet som väl ändå måste vara själva meningen med partiet.
Mot den här bakgrunden ska nog ombuden på extrakongressen i januari tänka sig noga för innan de väljer ett nytt kvinnligt språkrör. Det verkar exempelvis inte så klokt att välja gruppledaren i riksdagen Annika Hirvonen som motiverat sin kandidatur med att hon ”ska vara en stark röst för dem som har det svårt”, ”för människor som faller mellan stolarna i välfärden”. Hirvonen säger till DN att hon vill minska klyftorna och låter som en vänsterpartist eller socialdemokrat. Med det som huvudfokus blir det svårt att i alla lägen hitta uppgörelser som är bäst för miljön.
Exakt en sådan möjlighet har Miljöpartiet under hösten. Regeringen skulle kunna göra en klassisk kohandel. Miljöpartiet får med sig Socialdemokraterna på ett nej till utbyggnaden av Preemraff i Lysekil mot att Socialdemokraterna får gå fram med Migrationskommitténs förslag till riksdagen.
I riksdagen kan sedan de miljöpartistiska ledamöterna rösta nej till de migrationsförslag de ogillar. Eftersom det finns majoritet för samtliga av kommitténs förslag i parlamentet kommer Sverige ändå att få en mer långsiktig migrationspolitik. Samtidigt blir det tydligt att MP inte står bakom de skärpningar som görs.
När det gäller Preemraff så kan det hända att den Högsta förvaltningsdomstolen får pröva regeringens beslut, möjligen med assistans av EU-domstolen. Om det skulle leda till att regeringens nej rivs upp så har i alla fall Miljöpartiet gjort allt som stått i dess makt för att inte koldioxidutsläppen ska öka i Sverige.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
