Senator Joe McCarty blev under några år under kalla kriget beryktad som kommunistjägare i Amerika. Han skaffade sig ett namn genom att under sina valmöten vifta med ett papper och förklara, att han här hade en lista på ett antal kända kommunister som jobbade på amerikanska utrikesdepartementet.
De närvarande journalisterna rusade till närmaste telefon och rapporterade in det sensationella som McCarty sagt. Det var "straight reporting" som gällde. Hade en kongressman sagt någonting, så var det i sig ett faktum, som en vanlig reporter på fältet inte normalt sett kunde ifrågasätta.
Någon journalist borde kanske blivit misstänksam, eftersom den siffra på antalet kommunister, som McCarty högg till med, varierade rejält från valmöte till valmöte. Kanske skulle någon reporter efter talet bett att få titta på McCartys lista. För pappret han viftat med var blankt. Hela listan var ett påhitt. Det han sagt om kommunister som infiltrerat UD var lögn. Det var de aningslösa och okritiska amerikanska journalisterna, som byggde upp myten om kommunistjägaren McCarty.
Jan Björklund är ingen Joe McCarty. Men det finns en viss likhet i att båda använt den systematiska lögnen som politiskt vapen. Och liksom McCarty har Björklund kunnat leva högt på att medierna varit för välvilliga och för okritiska.
Hur är det möjligt att Björklund kan hålla på under fem-sex år och gång på gång feltolka statistik, innan detta granskas och avslöjas av Sveriges Radio? Politisk styrning av nyhetssidorna i borgerlig press? Kanske, på marginalen. Men egentligen är svaret på frågan ännu mer pinsamt för branschen. Nyhetsproduktionen har blivit allt mer industriell. De flesta reportrar får inte tid av sina arbetsledare att gå till ursprungskällorna, i det här fallet de internationella undersökningarna TIMSS och PISA.
Denna oförmåga att kontrollera fakta gäller inte bara skolan, utan alla områden. Avkastningskraven från tidningsägarna, och en public service som satts på svältkur av statsmakterna, har tvingat fram slimmade redaktioner överallt. Alla ska kunna skriva allting. Fort, fort. Specialreportar, som ges möjlighet att från dag till dag bevaka ett område, blir allt mer sällsynta. Därmed har medierna på bara några år blivit mer sårbara för manipulationer utifrån.
Heder åt gamla tant P1, som klarade av att avslöja Björklund! Men så uttunnade som nyhetsredaktionerna idag är, kan man befara att medborgarna fler gånger framöver häpet kommer fråga sig:
Varför har vi inte fått veta detta förrän nu?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
