Varför inte låta det offentliga sköta assistansen?

ledare Det är välfärdsmarknaden som är en bankomat för kriminella, inte välfärden i sig. Den rimliga frågan är hur många företag vi ska ha i välfärden.

När polisen i förra veckan redovisade årets lägesbild från den myndighetsgemensamma satsningen mot organiserad brottslighet var det organisationsformen företag som stod i fokus. Myndigheterna skriver att företag i dag utgör en central komponent som används systematiskt för att begå brott.
Företag är en förutsättning för att angripa momssystemet eller för att undvika skatter och avgifter på arbete. Dessutom är det genom företag som billig arbetskraft från tredje land kan hämtas hit. Kort sagt. Företagsformen skapar förutsättningar för en uppenbart lönsam form av brottslighet, som därtill ofta är mindre riskfylld för brottslingen själv. Målvakter och bulvaner samt utnyttjande av identiteter är verktyg som huvudmännen bakom företagen använder för att distansera sig från den brottsliga verksamheten. 

Myndigheternas samlade bedömning är att utöver narkotika- och våldsbrottslighet är det angrepp på utbetalande system och undandragande av skatter och avgifter, som utgör det största hotet mot samhället. Rapporten tecknar en dyster bild där den svenska välfärden hotas av samhälls- och systemhotande brottslighet och där företag blivit ett viktigt arbetsredskap för de som livnär sig på organiserad kriminalitet.
Därför önskar myndigheterna prioritera en satsning på vinstdrivande brottslighet som riktas mot staten och där företag används som brottsverktyg. Begreppet vinstdrivande brottslighet är förresten en intressant som en parallell till uttrycket vinstdrivande företag.

Det är inte självklart att stödet måste vara utformat så att företag kan ta del av det.

Som så ofta är den personliga assistansen ett av exemplen på en verksamhet där kriminella hittat en lönsam nisch. Myndigheterna bedömer att det handlar om felaktiga utbetalningar om 2,5 – 4,2 miljarder årligen. Det är dock inte bara personlig assistans som den företagsorganiserade brottsligheten riktar in sig på. Också den statliga lönegarantin, det statliga tandvårdsstödet och olika former av anställningsstöd är utsatta för bedrägerier. 

Både organisationer och partier använder numera argument som går ut på att ”Välfärden har blivit en bankomat för brottslingar”. Det är en formulering som riskerar att skymma sikten. Den som läser rapporten från polisen och de andra myndigheterna förstår nämligen snabbt att det inte är välfärden i sig som är orsak till problemet. Istället är det välfärdsmarknaderna som skapat lukrativa affärsmöjligheter för den organiserade brottsligheten. 

Det rimliga svaret är då att ställa frågan hur mycket företag vi ska ha i välfärden, var de ska finnas, på vilka villkor och till vilket pris. Frågan om personlig assistans handlar till exempel om att satsa skattepengar så att medborgare med funktionsnedsättning kan leva som andra. Det är inte självklart att stödet måste vara utformat så att företag kan ta del av det. Det är klart att den upplevda valfriheten skulle vara mindre om den personliga assistansen var helt kommunal eller statlig, men lika säkert är att möjligheterna för kriminella att mjölka systemet på pengar skulle vara avsevärt mindre. Eftersom de enskilt största utbetalningarna från välfärdssystemet i dag görs till företag brådskar det att ta itu med den målkonflikten.

En bra början vore att politiker och partier som värnar välfärden är tydliga med att det är Välfärdsmarknaderna som blivit en bankomat för kriminella. Annars är risken att ljuset riktas mer mot tuffare villkor och försämrad trygghet för enskilda som är beroende av trygghetssystemen än mot de mekanismer som de kriminella organisationerna utnyttjar.