Debatt 450 000 människor är organiserade i funktionshinderrörelsen. Vem lyssnar på den? Politiker, forskare och media bryr sig inte om vad funktionshinderrörelsen och dess människor säger och hur de lever. Det skriver Margareta Persson.
Regeringen har nyligen lagt ner en utredning som skulle se över sjuk- och aktivitetsersättningen, en ersättning som idag är mycket låg och tangerar fattigdomsgränsen. Samtidigt som lönerna för de som kunnat arbeta stigit kraftigt under ett antal år. Argumentet regeringen använder är att arbetslinjen måste stärkas. Varför ska den som aldrig kunnat arbeta eller lyckats få något jobb behöva leva på en mycket låg inkomstnivå? Det är ovärdigt det svenska välfärdssamhället.
De svenska folkrörelserna är en central del i samhället och uppbyggnaden av välfärden och demokratin. En av de första grupperna som organiserade sig var döva i Stockholm 1868 – långt före många andra folkrörelser. Trots det så förekommer funktionshinderrörelsen knappast i den omfattande forskning som finns om folkrörelser. Historiker är tysta. Dagens funktionshinderrörelse är en folkrörelse som fortfarande växer.
Fortfarande får funktionshinderorganisationerna kämpa för sådant som är självklart för andra människor. De är demokratins styvbarn.
Media föredrar att skildra enskilda människors liv framför att belysa strukturer som gör att människor med funktionsnedsättningar inte kan delta i samhällslivet på samma villkor som andra.
Dagens samhälle och offentlighet är ett eko av ett 1900-tal där människor med funktionsnedsättningar fick finna sig i att ha det mycket sämre än andra. Fram till 1980-talet stängdes många tusen människor in på ovärdiga institutioner. Fortfarande lever många kvinnor och män med olika funktionsnedsättningar under en mycket lägre ekonomisk standard än andra, har högre arbetslöshet, får allt svårare att få färdtjänst, tolkhjälp, hjälpmedel, ledsagning och personlig assistans. Kvinnor och barn med funktionsnedsättningar utsätts för mer våld än andra. I politiken talas om att ”vanligt folk” måste få det bättre. Fast de har det så mycket bättre än många människor med funktionsnedsättningar har. Solidaritet verkar vara ett ord som försvunnit ur samhällsdebatten.
Funktionshinderrörelsen är en böljande folkrörelse. Den har samlat de människor som varit mest undanskuffade i samhället, där har man känt att man inte är ensam, att det finns strukturella orsaker till de personliga problemen. Här har de gemensamma erfarenheterna gjort att man formulerat krav på samhället. Krav som inga andra organisationer ställt. Och i avvaktan på att samhället gjort något har man startat egna verksamheter. Nästan varje insats på funktionshinderområdet har först startats av organisationerna, för att sedan övertas av samhället.
Fortfarande får funktionshinderorganisationerna kämpa för sådant som är självklart för andra människor. De är demokratins styvbarn. Det är dags för ett synliggörande av denna för det svenska välfärdssamhällets skapande så viktiga folkrörelse. Under 1970–1980-talen och i början av 1990-talet lyssnade politiken på funktionshinderrörelsen, vilket gjorde att många reformer sjösattes, till exempel den viktiga reformen som gav rätt till personlig assistans. Men nu håller många av reformerna på att urholkas, samtidigt som så mycket mer behöver göras för att öka tillgänglighet och motverka diskriminering. Inga andra än funktionshinderorganisationerna har den fulla kunskapen om behoven och vad som behöver göras. Det är dags att sluta negligera dem!
Margareta Persson, tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan (idag Funktionsrätt Sverige) och författare till boken Demokratins styvbarn – funktionshinderrörelsen under 150 år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
