Fredagskrönika När jag var 24 tog jag en fika med en bekant. Det var en varm kväll i april. Jag tyckte att hon var rolig, smart och snygg. Själv var jag osäker, nördig och pratglad. Var det en dejt?
Som vanligt i det här landet, går det inte att veta om det var en dejt förrän efteråt. Varför har vi en dejtingkultur i Sverige där det inte är säkert att en fika mellan två personer är en romantisk träff? Det kan liksom vara »bara en fika«. Eller ett »jobbmöte«. Hur ska vi veta skillnaden? Är det när vi i slutet av fikat bytt visitkort eller saliv?
Hursomhelst, inget av det utbyttes. Jag började berätta för henne om mig själv och mitt liv. Vi slurpade kaffet, medan jag gick igenom varenda liten detalj om hur dåligt jag har mått sen barndomen.
Hon lyssnade aktivt, ställde frågor och förstod det jag försökte berätta. Flera saker jag berättade för henne var grejer jag aldrig hade sagt till någon annan. Och det kändes skönt att någon äntligen lyssnade. Att få bekräftelse. En annan människa låter mig ventilera fritt.
Fett deppigt! Och inte sexigt alls.
Det är inte världens största överraskning att hon senare inte ville ha något annat än en vänskap. Egentligen var det exakt vad jag behövde. Vänner som lyssnar. I avsaknad av det, tog jag ut det behovet på en dejt.
Det här beteendet har fortsatt i varje förhållande jag har haft. Istället för att kunna prata om mina känslor med polarna eller i terapi, så blir min flickvän en slags psykolog. Något som hon aldrig har efterfrågat.
I brist på manliga vänner som löser problem tillsammans, så blir det alltid kvinnor som får ta det ansvaret.
Det är ett mönster hos många straighta killar jag känner. I brist på manliga vänner som löser problem tillsammans, så blir det alltid kvinnor som får ta det ansvaret. Emotional labour, som det kallas på engelska. Tjejkompisar, mammor, flickvänner. När du avlastar allt ditt bagage dig på andra, så måste de bära det. Vi lär oss att kvinnor är bra på »känslor« och att män är bra på annat. Typ … att bröla på fotbollsmatch och dricka avslagen öl. Men vi behöver inte undvika att prata om hur vi mår med andra män.
Det kan inte vara kvinnors ansvar att »fixa honom«. Det är inte en bra grund för en relation. Det mest långsiktiga sättet att få en man att må och bli bättre, är att få hans killkompisar att lyssna på honom.
Efter #metoo-hösten har jag haft många samtal med män som rannsakar sig själva, precis som jag gör.
Om 2017 var året då män började förstå hur de beter sig, så måste 2018 bli året då vi tar ansvar. Både för ens egna och killkompisars välmående och beteenden. Om du är man, och en nära vän berättar om något svårt han går igenom i livet, se till att lyssna. Du måste inte ge förslag på hur han kan lösa det, det räcker med att du lyssnar.
Säg att du vill höra mer. Och att han kan ringa dig för att prata mer. Berätta att du vill att han kan göra detsamma för dig. Det kommer ge er en djupare vänskap. Har du gråtit framför en kompis någon gång? Om inte, varför tror du att det är så?
De senaste åren har jag börjat flytta på gränserna för vad som är förväntat av mig som man. Jag har börjat prata med mina killkompisar när jag känner mig nere. Och de förstår mig.
Ofta har de gått igenom något liknande. I början kändes det pinsamt, men idag är det bara naturligt att snacka. Du är inte min bror om jag inte kan prata med dig på riktigt.
Idag behöver jag inte berätta de jobbigaste detaljerna i mitt liv på en första dejt. Eller fika, jobbmöte eller vad-det-nu-är. För jag har börjat ta tag i mig själv. Och mår bättre för det.
Det kan vi alla sätta igång med det här året.
Tanvir Mansur är skribent och poddproducent.
Läs också: Så kan vi vinna över de falska nyheterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
