debatt Det höjs allt fler röster för att staten ska finansiera en stor del av klimatomställningen. Men är det en rimlig prioritering när EU-lagar och företagen själva nu lägger så mycket kraft på att ställa om? frågar sig miljökonsulten Magnus Nilsson.
Det har blivit poppis att kräva att staten ska investera stort i klimatet. Nyast i kören är klimatpolitiska rådet, som i årets rapport argumenterar för att staten bör lägga mera pengar på klimatet.
”Experter: Staten måste låna mer – för att satsa på klimatet” sammanfattar Dagens Nyheter.
Vad rådet vill att staten ska satsa på är dock oklart. Vagheten förklaras möjligen av att det faktiskt är högst osäkert om stora statliga satsningar alls behövs för att möta klimatkrisen.
Statliga pengar är avgörande för att finansiera forskning, teknikutveckling och pilotförsök, det är uppenbart. Här satsas redan stora skattepengar, men förmodligen bör det satsas ännu mera.
Granskar man mera brett är betydelsen av skattepengar faktiskt marginell.
Vindkraften var i början beroende av statsbidrag, men i huvudsak har den väldiga utbyggnaden genomförts utan stöd från skattebetalarna. Statens viktigaste insats är förmodligen elcertifikaten, en extraavgift som hushållen betalat, som säkrat ett högre pris på ny förnybar el än vad marknaden levererat. På så sätt har vindkraften gjorts konkurrenskraftig utan bidrag från staten. Idag är vindkraft mycket lönsamt. Kostnaderna har fallit och de dyra utsläppsrätterna ger rejäl draghjälp.
I norra Sverige pågår en ”grön” industriboom av enorma proportioner. I Skellefteå bygger Northvolt en hiskelig batterifabrik. De fossilfria stålverken står som spön i backen. I Malmfälten ska LKAB investera flera hundra miljarder.
Bakom finns statliga forsknings- och utvecklingsstöd, men skattebetalarnas bidrag är inte ens växelpengar jämfört med de privata pengar som nu skottas in. Avgörande är förmodligen att investerarna numera bedömer att den klimatpolitik det länge snackats om, håller på att bli verklighet.
Utsläppshandelns utveckling är central. Nyutgivningen av utsläppsrätter faller snabbt. På tre år har priset femdubblats till över 40 euro per ton. Med EUs nya utsläppsmål för 2030 måste utgivningen strypas kraftigt redan på kort sikt.
De prisstegringar på utsläppsrätter som väntar, bär på dödsdomen för traditionell ståltillverkning, vilket förklarar lusten att satsa på fossilfritt stål.
Varför ska skattebetalarna prioritera elbilsbidrag när äldreomsorgen skriker efter fler undersköterskor, och EU-lagstiftningen ändå gör jobbet?
Statistik över elbilsförsäljningen i Sverige är ytterligare en illustration till de statliga pengarnas ringa betydelse jämfört med EU-lagstiftningen. I december 2020 var 20 procent av bilförsäljningen i Sverige rena batteribilar. Månaden därpå, i januari 2021, var andelen bara fem procent. Varför? Svaret är nya EU-regler, som innebär att snittutsläppet från de bilar ett bilföretag säljer inom EU från och med 2020 inte får överstiga 95 gram per km. För biltillverkare som inte klarar kraven väntar drakoniska böter.
Så vad gör en biltillverkare som mot slutet 2020 upptäcker att den riskerar miljardböter? Svar: Dumpar så många elbilar på marknaden det bara går, så att snittutsläppet för året faller, helst under 95 gram!
Svenskarnas elbilsintresse försvann inte under nyårsnatten – det försäljningssiffrorna återspeglar är istället några biltillverkares (läs: VW) desperata försök av att få ut fler elbilar på marknaden under de sista veckorna av 2020. Samma effekt hade säkert kunnat nås genom att göra den redan frikostiga ”klimatbilsbonusen” ännu mera generös, men varför ska skattebetalarna prioritera elbilsbidrag när äldreomsorgen skriker efter fler undersköterskor, och EU-lagstiftningen ändå gör jobbet?
Staten måste säkert ta ledningen beträffande etableringen av infrastruktur. Det är svårt att föreställa sig att en heltäckande laddinfrastruktur för vägtrafik kan etableras utan att staten tar ett fast grepp. Ska det etableras ett distributionsnät för vätgas krävs säkert också statligt ledarskap.
Men att staten ansvarar för sådana anläggningar betyder ju inte att skattebetalarna ska betala. Laddinfrastruktur bör självfallet betalas av de bilister som nyttjar systemet, på samma sätt som hela elnätet ytterst betalas av elkonsumenterna, inte via skattsedeln (järnvägsnätet måste nog dock finansieras över statsbudgeten.)
Där trösklarna för nya lösningar är för höga måste staten kliva in, men sådana insatser blir effektiva först om det i botten finns regelverk och prissignaler som ger långsiktig lönsamhet.
På det europeiska planet måste EU-länderna gemensamt stötta framför allt de kolberoende regioner där stora delar av näringslivet obönhörligen måste slås ut. Svenska skattebetalare är med och finansierar EUs Just Transition Fund.
Pandemin har visat hur otroligt viktigt det är att kvaliteten på de basala välfärdssystemen – sjukvården, skolan, äldreomsorgen etc – är hög och stabil.
Sviktar förtroendet för dessa fundamentala samhällsfunktioner, samtidigt som skattemiljarder slussas till klimatinvesteringar som egentligen borde betalas med annat än skattepengar, bäddar vi för ett politiskt klimat där det till sist blir omöjligt att genomföra de skärpningar av regelverken som ytterst kan garantera att klimatkrisen löses.
Magnus Nilsson, miljökonsult, klimatpolitisk analytiker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
